Ängsliga Askungen, hon som kallades Eskimo

Kan du tro..?

2009-11-12T21:53:00.003+01:00

Kan du tro på mig när jag säger att jag försöker?
Finns det en chans att se smärtan utan att ta det personligt?

Förändringar skapar osäkerhet. Den förändrar mig. Allt blir annorlunda, vardagen har förändrats. Nu är det någon som ser ångesten hela tiden. Den där som länge hållit sig borta men som då och då fortfarande tar över mekanismen som kallas jag. Mig. Vilket som. Är inte van vid att behöva visa smärtan för andra, jag har för det mesta tagit den själv, klarat mig egenom det värsta själv. Jag försöker svälja det, tränga undan ångesten, för att inte belasta det fina som finns omkring mig. Det fina som faktiskt gjort att ångesten nu längre inte är en daglig sak, utan mer något som hoppar på mig när jag släpper ner garden.

Lycka är en underlig sak. Den faller inte mig naturligt. Men nu finns den där. Lyckan. Överallt i mitt liv, den värmer mig dagligen. Man skulle kunna sätta ett namn på det, men jag hoppas att en del av det är ett resultat av mitt arbete med mig själv.

Virrvarr av känslor och tankar som snurrar runt.
Kan det vara så att det är såhär det kommer vara? Att jag kommer vakna bredvid den här underbara mannen varje morgon i resten av mitt liv? Jag önskar. Så väldigt. För kärlek som den här upplever man bara en gång. Och den gången är nu.

Titta, hon ler.

2009-09-22T12:56:00.002+02:00

Det tar lite tid emellan mina inlägg nuförtiden. På nåt sätt finns det inte tillräckligt att skriva om, även fast det händer så otroligt mycket. I skrivande stund sitter jag hemma med min ögoninflammation och försöker få lite städat, men det går inge vidare. Har inte riktigt hittat motivationen, orken finns där för en gångs skull.

Tiden går till att söka lägenhet och fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Tog tag i sökandet till universitetet, så nu är det gjort. Juridisk grund och fortsättningskurs blir det om allt går som jag önskar. En termin till att bara plugga och jobba på ågrenska, jag tror det skulle göra mig gott. Kunskap har ingen dött av.

Blev av med min plånbok i fredags och någon underbar människa har lämnat in den på polisstationen, så jag får ta mig dit och hämta den. Ger mig hopp om att mänskligheten kanske inte bara är ond. Någon okänd människa gjorde mig denna stora tjänst. Önskar jag kunde tacka personligen.

Senaste veckan har gått mycket till funderingar om förtroende. Kan jag se förbi att mitt förtroende svikits? Ska jag acceptera att jag inte vet om jag kan lita på människor i min närhet? Alla är vi olika och det ska man respektera, men vissa saker kan man inte skylla på personlighet. Vet inte vad jag ska tycka och tro och har inte ork till att försöka lösa något som jag själv inte riktigt har kunnat förstå mina känslor för. Om man inte kan lita på någon med de små sakerna, hur ska man då kunna veta att man kan lita på personen i de stora viktiga sakerna?
Mitt förtroende är inte lätt att få. Tappat förtroende är ännu svårare att få tillbaka.

Livet har bestämt sig för att le mot mig. Jag ler tillbaka, jag låter inget förstöra det här nu.

2009-08-07T02:41:00.002+02:00

Jag älskar honom. Den stora kärleken. Min finaste.
På senaste har allt gått så himla fint, vi har det bra. Det är så bra att det blir overkligt. En fantasi som jag haft så länge som plötsligt är sann.

Jag har inte förändrats. Inte tillräckligt. Mitt jag är det samma och det vill jag inte ska förändras, men tankegången, psyket. Det mesta går framåt, men vissa saker verkar bara bli värre. Paranoian. Jävla paranoia. Illamåendet kommer krypande med den och håller i sig tills motsatsen övertygats för mig. Inatt är det extra illa. Ett enkelt litet sms hade räckt.

Helt slutkörd. Jobbat alldeles för mycket mer än vad jag egentligen orkar. Och än är de inte slut. Sen vet jag inte alls vad som händer.

Återkomsten

2009-07-02T14:54:00.003+02:00

Osynlighet. Är det ett faktum eller en sinnesstämning? Varför ropar de efter mig när jag inte ens finns? Jag försökte förklara för en vän att jag bara var hennes låtsaskompis, att hennes fantasi var väldigt bra. Hon gick inte på det. Men fortfarande, ibland tror jag inte att jag finns.

Jag har varit dålig på att blogga på senare tid. Huvudet har varit bortkopplat för det mesta, lever hellre i en känslovärld nu. För känslorna är bra. Borde sluta tänka så mycket, sluta analysera varje obesvarat samtal. Ibland kan jag inte ens besvara den enklaste frågan. Hjärnan går på högvarv för att få koppla av.

Det är en tid med mycket nya känslor, tankar och intryck. Jag har aldrig tittat på stjärnorna så innan. Trygghet blandat med rädsla och panik skapar stor förvirrning.
Kanske är det dags att komma ner på jorden igen, sluta sväva. Jag vill inte, jag vill stanna här.

Minnet

2009-05-10T19:11:00.003+02:00

Vårpromenad i en värld från förr. En värld som var min. Min barndom, mitt liv. Allt jag visste. Vi gick, mamma pratade minnen. Saker jag inte längre minns.

Minnet har blivit sämre och sämre med tiden. Borde minnas, det är uppenbara saker. Jag känner igen det, men jag känner det inte. Känslomässig minnesförlust. Ställen som varit vardag för mig blir okända, jag hittar inte längre.

Jag hör vad ni säger, jag lyssnar, men ibland kommer jag inte ihåg något av det sekunder efter. Det är hemskt, för jag vill minnas.

Den här världen är inte min längre. Ingen av de vänner som fanns i den här världen delar den med mig längre. Allt det nya är en nyans gråare. För jag minns inte den här världen, varken som vacker eller ond. Det gör mig ledsen.

Jag har raderat mig själv från mina minnen. Tiden bygger på nya, men min barndom är till största delen borta.

Just nu.

2009-05-04T22:43:00.002+02:00

Länge sen sist nu.. men nu sitter jag här, med inte så mycket att säga.
Prövningen i engelska B är äntligen över, efter mycket stress. Så otroligt skönt.
Har sökt in på skola och hoppas på att komma in, men det märker vi. Ska söka en skola till, medicinteknisk konsulent/inköpare. Låter intressant. Yes.

Och så har jag fått ett jobb :) Inte ett jättelyxigt jobb, men ett jobb. Börjar imorn. Nervöst, men ska bli kul att se hur långt mina vingar bär.

Iaf. Viktigast. Jag är kär. Upp över öronen förälskad. Och glad. Han gör mig glad ^^ Det ni!

Hon den där Asta.

2009-04-08T11:49:00.003+02:00

Jag älskar att höra de jag tycker om skratta. Det värmer mig.

Senaste tiden har varit samma bergodalbana som det varit länge nu. I mig är det inte mycket som förändras, tankarna är de samma. Känslorna är de samma. Ångesten är lika påtaglig som förut, förutom att den inte längre kommer attackmässigt så ofta som förut.
Men det finns nånting mer i mig nu. En känsla av värme. Glädje.

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att le på sistone. Le, sådär med hjärtat och ögonen och hela alltet. Jag. Inte masken. Jag, riktiga jag.

Ibland är det svårt att skilja på mig och masken. T.o.m för mig. Asta brukar jag kalla henne, hon som får ta över när jag inte riktigt orkar. Hon är som ett extra batteri. Jag har lärt henne hur man får ögonen att tindra av lycka, även när insidan är ett totalt kaos. Asta är bra på det sättet, hon kan lura nästan vem som helst. Hon kan övertyga mig om att allting är bra, att allt är på låtsas. Oftast håller det inte länge, jag ser egenom hennes lögner. Asta är min största trygghet och mitt värsta fiende.

Min önskan är att kunna avveckla henne. Har en bra början, jag kan trycka undan henne när jag vill. Det går inte alltid, men oftast. Jag har inte skilda personligheter. Jag har bara ett skyddsnät.

Huvudet går på högvarv. Mycket som ska göras, mycket som ska läras. Det är rätt skönt att ha så mycket att göra att man inte hinner mer att tänka på annat.

Tiden

2009-03-22T20:53:00.003+01:00

En kväll som denna, när man inte har något vettigt att göra kan man komma på sig själv titta på bilder från förr. Fastnade vid bilder från en tid som jag ser som ljus.. en tid då jag tror att jag var lycklig. Det var jag inte, det vet jag. Men på något sätt lyckas jag bara minnas de fina stunderna, de stunder då vi skrattade och hade roligt. När livet inte kändes så fruktansvärt.

Tittade på bilder från 2005. Den sommaren var en av de bästa i hela mitt liv. Det var då vi var i Finland och roade oss, vi festade, hade spårvagnssafari och satt i parken och åt kakor. Det var då jag fann nya vänner som visat sig bli väldigt viktiga för mig.

Jag tittade på bilder från 2006. Jag vet att det var en av de värsta tiderna, den tiden då jag var som sämst.. men i bilderna syns det inte. Det får mig att förstå varför det var svårt för folk att se igenom. T.o.m jag har svårt att se igenom mig själv. Och med tiden har skalet bara blivit tjockare och hårdare.

Jag kom inte ens till 2007. Det blev för mycket på en gång. För mycket saknad. För överväldigande. För påtagligt vilka dåliga val jag gjort, det förstår man ju först såhär i efterhand. Hur illa jag behandlade mig själv. Och andra.

Den är underligt hur minnena förändras med tiden. Man får nya erfarenheter att basera sina känslor för saker med. En sak som då kändes så fruktansvärd kan kännas som ingenting nu, för man har varit med om värre. Tiden förändrar allt. Och framförallt, tiden förändra alla. Åren rycker iväg människor ifrån en. Man växer isär, folk dör, flyttar. Det läker med tiden brukar man säga, men ibland tror jag tiden även stjälper och förstör.

Jag saknar min vän. Jag saknar det som fanns då.. som är långt långt borta nu. Det kommer inte tillbaka, det är ingenting som går att bygga tillbaka. Och i bilderna syns förändringen förrän långt efter den hände. Jag förstod först när det var försent.

Kommer på mig själv att romantisera tider då jag var i botten. Jag gör det inför mig själv, i någonslags hopp om att kunna glömma. Det är farligt att rota för djupt i det gamla, man fastnar lätt i det och det blir en del av nuet.

En dag som denna, när hjärtat är lätt och smärtan är på tillräckligt långt avstånd kan man njuta av de fina stunderna man haft. Man kan sitta och fundera vad fotoalbumet kommer innehålla om något år. Jag ska sortera upp bilderna i fotoalbum, gå igenom händelserna en gång till och försöka få pusselbitarna att gå ihop. Sen ska jag lägga locket på det. Jag vill kunna lägga locket på det. Se framåt.

Hon kommer aldrig nå mig.

2009-03-18T14:12:00.003+01:00

Det värker. Som en låga i magen bränner det, ilande. Var hos doktorn imorse och de petade och hade sig, det gjorde ont. De tog mer cellprover för att se om jag behöver opereras, om de var något farligt som växer i mig. Nu tar det en månad innan jag får veta. Just nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket, vill bara att värken ska gå över. Var nära på att svimma på spårvagnen på vägen hem, så ont gjorde det. Och jag har hög smärttröskel.

Det har varit några veckor av ångest och stora tankar. Små ljusglimtar här och där, men överlag ett stort moln som hängt över mig. Hela jag har varit ett åskväder. Humöret svänger upp o ner o höger o vänster, jag får ingen kontroll över det. Det kan gå från ett stort leende till förtvivlat gråt på bara några sekunder. Suger musten ur en. Oron förföljer mig i drömmarna också. Mardrömmarna avlöser varandra.

Det finns ett ställe där jag känner mig bra. Där jag kan le stort och känna värme i hela kroppen. I hans närhet har ångesten svårt att nå mig.

Underbara vänner fanns där när jag behövde de. Jag har tur som får ha de i mitt liv.

En vän. Under dessa år har vi skapat en slags tillit till varandra som inte är från den här världen. Frihet att kunna berätta precis vad som helst utan att behöva känna sig underlig. Hon förstår. Hon vet. Och hon finns där när hon behövs som mest. Hon vet nästan allt. Odödliga. Kanske inte på riktigt, men i alla fall för varandra.

För några dagar sen delade jag med mig för någon som betyder mycket för mig. Jag berättade saker som jag skäms för. Kanske gick jag för djupt in på saker, för det förföljer mig nu. Tog en titt i något som borde begravas och aldrig mer talas om. Äckel. Det var inte jag. Vill inte ha någonting att göra med den här människan som gjorde alla de där sakerna, som betedde sig så och sårade människor. Det är inte sån jag är. Vet inte vart hon finns nu, hur långt ifrån hon är. Känner hennes närvaro ibland, som en skugga bakom mig. Hon försöker nå mig, men hon kommer aldrig få tag på mig igen. Aldrig.

We

2009-03-01T23:54:00.002+01:00

Det var en fin helg. Kramar och levande ljus, prat och lära känna varandra. Närhet.

Igår glädjedansade jag runt i lägenheten till We med Volbeat. Texten till den låten är så himla fin, den får mig att le sådär på riktigt. Gör mig hoppfull.

"I remember a time I believe was fine
But inside my heart broke down in two
Something inside starts to burn like a fire
And I knew it was you"

Jag log. Jag kan le. Och skratta. Njuta. Vara. Jag kan. Det bara behövs en del för att trigga igång det. Idag känns de tyngre. Jag är orolig och det gör ont i bröstet. Svägningarna gör det svårt att hänga med själv och de kommer som slag i bakhuvudet ibland. Verkligheten sm kommer ikapp eller paranoian som spökar. Ingen som vet vilket.

Prata är bra. Lära känna är bra. Det värmer att se insidan av en person man tycker så mycket om.

Illamående

2009-02-27T17:20:00.003+01:00

De går hand i hand, ångesten och illamåendet. Idag har jag inte riktigt kunnat få i mig något ätbart, illamåendet är för påtagligt. Försökte med choklad, jag brukar inte ha några problem med att få i mig det, men det var ingen hit. Inte idag.

Medicinen verkar funka rätt bra. Jag har gått från hetsätare till att nästan aldrig vara hungrig eller sugen på något alls. Utan problem med att sluta äta fast det finns mat kvar på tallriken och utan behov att tröstäta. På gott och ont, jag blev av med ett problem men nu har jag inget kvar. Inget sätt att skrämma iväg ångesten och dämpa illamåendet. Jag kunde kräkas, men det skulle bara vara att skapa ett nytt problem och det behövs inte precis.
Ibland saknar jag att inte behöva bry mig om nya ärr.

Jag saknar tiden då jag åkte ut på havet och lämnade alla känslor hemma. De ersattes ju såklart med nya känslor ombord, men det var inte samma hela tiden. Det var en annan värld med andra människor och andra problem. Man behövde inte stanna upp och tänka. Inte känna. Man kunde bara köra på.

Det är inte bekvämt. Inte hur jag än vrider på det. Inte nånstans. Jag vet inte vart jag vill vara men det är inte här, inte nu.

Acceptans. Distans.

2009-02-25T13:02:00.003+01:00

De kändes som förolämningar, sanningarna. De sårade mig, även fast jag länge vetat om de, sällan bara ur någon annans mun. Det tog hårdare än mina egna aningar, för det betydde att någon annan också tänkt det. Blev mer verkligt då.

Jag vill kunna vara jag och bli accepterad ändå, även fast det inte passar in i andras ramar och förhoppningar. Mitt liv har inte gått efter standardramarna, jag kommer aldrig bli en vanlig svensson. Erfarenheter är dock oersättliga, kunskap kommer inte bara ur böcker. Intelligens är inte bara allmänbildning, det kan komma ur förståelse och iaktagelser också. Lärdom från att ha levt, lyssnat och sett människor, från att ha känt och försökt. När ska man kunna skriva det i sitt cv?

Försöker skaffa mig utrymme att vara på. Bara vara. Inte göra, åstadkomma och göra omgivningen nöjd, men att bara få vara. Det känns inte bekvämt, hur jag än vrider och vänder på det. Att sitta här och vara själv ger mig ingenting, det sätter igång paranoian och mal på tills jag blir galen. Att vara runt mycket människor fungerar inte heller för då blir det en massa ångest och känns besvärligt, vilket i sin tur besvärar omgivningen och det är ingen bra sak det heller. Igår trivdes jag, utan brådska och med musik och en trasa i handen. Städa bort märken från då. Vara nu. Och somna i en trygg famn. Beröring. Det känns bra. Som inget annat innan.

Men hon menade att på att inte vara hoppfull. Det kändes som en uppmaning till att ge upp innan man ens försökt, för att slippa besvikelse. Vilken sorts uppmuntran är det? En realistiska eller den nedvärderande?
Jag vet hur jag tog det. "Sluta låta andra trampa på dig" säger de.

Demonerna kommer inte från ingenstans.

Paranoian dansar med demonerna

2009-02-20T21:41:00.002+01:00

Det är inte logiskt, hur jag fungerar. Det är inte rättvist och det är inte okej, men det är så det är. Mina föreställningar blir lätt min sanning. Det jag tror är så det är och jag skrämmer iväg mig själv från att ens försöka, för det kommer ändå inte gå, enligt mig.

Det är som att något förföljer en. Det är en mörk skugga som tynger ner och viskar alla onda aningar man har i örat på en och bekräftar allt man är rädd för. Paranoian får en helt ny mening. Den blir en sanning. För mig. Och aningarna försvinner inte. Skuggan drar sig undan ibland, när man ser en glimt av hopp någonstans, men återkommer så fort man börjar tvivla.

Mina demoner. De är bara mina och jag vet inte om jag egentligen kan förklara de. Det jag vet är att de sätter käppar i hjulen för mig i det mesta, de suger orken ur mig och får mig att fly ifrån allting som kunde vara något bra. De hjälper mig förstöra allt det fina och tära ner bra relationer.

Jag hatar de. Det är ett genuint hat som jag aldrig någonsin känt för något annat. Mina sätt att döda demoner varierar med tiden, beroende på måendet i övrigt. Beroende på situation. Jag försöker sluta med alla destruktiva sätt. Demonerna bor i mig och de ska dö. Det finns inga andra sätt än de destruktiva. Demonerna ger sig inte med ett vänligt samtal. De ger sig aldrig.

Jag behöver skrika.

Bitar

2009-02-19T11:48:00.002+01:00

Berg- och dalbana. Ena dagen är det fullständig skräck som råder och borrar hål i själen och nästa dag svävar jag på moln. Ångesten har börjat lägga sannan kan fylla tomig och måendet är mer stabilt, även fast det kommer lite svackor då och då. Den där gnagande dygnetruntångesten är knappt befintlig.

Efter noggranna analyser så har jag kommit fram till att det stora problemet länge varit att jag känner mig halv. Oklar. Som ett pussel med försvunna bitar. Ständigt sökande. Bitar som behöver falla på plats för att skapa en helhet. Bitar av mig. Ingen annan kan fylla tomrummet.
Jag har sökt på fel ställen. Mitt sökande har inte lett till några fynd. Snarare har det fått mig att vittra sönder på ställen som innan var hela. De försvunna bitarna kanske aldrig fanns där. Förmodligen inte. Men jag behöver hitta de för att få ett inre lugn.

Och till det behöver jag lugnet från utsidan.
Stressen får mig att koppla bort det egentliga målet med min resa.

Det är helt nytt för mig det här. Att känna sån trygghet hos någon. Att le från hela hjärtat. Inte av glädje, utan av lycka. Jag vågar inte tro på att den är sann. Verklighet är något som händer andra.

Det är dags att packa klart och åka iväg till syster. Några dagars ledigt från hemmatankar och avstånd från det här livet.

"Det löser sig"

2009-02-03T23:28:00.004+01:00

Det tog stopp. Jag visste inte hur man pratade längre och det stora svarta hålet gapade större och större och försökte sluka mig. I en kamp om att inte låta svarta hålet öka paniken försökte jag klämma ut ord, men det blev bara fel. Kom senare på att jag faktiskt inte sagt ett enda ord sedan jag vaknade av att mobilen ringde. 11 timmars tystnad. Total tystnad.

Grubbel om känslor som inte känns som de borde finnas där har gjort detta till en stesoliddag. Ett galet virrvarr av misstankar och obehag skapar mig en egen verklighet när ingen annan berättas för mig. Intryck utanför formar den och sen händer något som drastiskt ändrar hela verkligheten och det börjar om igen. Raka svar och förklarningar lugnar och får det att bli en klarare verklighet.

De dagar när den gråa dammiga hinnan hänger över själen blir framtiden så mycket mer skrämmande än annars. De är dagar då orken behöver näring utifrån. Såna dagar då det inte räcker med en liten klapp på axeln. Såna dagar är ett "det löser dig" bannlyst och kan starta världskrig.

Man kan inte säga så till någon. Det är fel att försöka trösta någon med en sån mening, för vem kan någonsin veta om saker löser sig? Det är bara ett sätt att komma ut en situation där man inte har nåt annat att säga, en flyktväg. Tro mig eller ej, men det finns faktiskt saker som aldrig löser sig. Kanske finns det någon god tanke bakom det hela, men i min mening handlar det mest om att försöka komma ifrån ämnet.

Jag har ett mål. Jag vet vart jag vill komma och jag har någorlunda hum om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det finns olika vägar men jag får välja det som passar mig bäst. Jag har ingen plan B. Jag valde bort de andra vägarna och de har nu bommar och lås på sig. Pappa säger alltid att man inte ska bränna broar efter sig, för man vet aldrig när man behöver vända tillbaka. Den här gången brände jag broarna och får hoppas att vägen leder dit jag vill komma. Kanske blir det någon helt annanstans, men jag vänder inte bakåt igen.

Aldrig mer bakåt igen.

Utsläpp

2009-02-02T22:25:00.003+01:00

Jag undrar om de är någon som läser min blogg.

Måndagar är alltid lite speciella dagar i mitt huvud. Alltid efter terapin kommer många tankar upp och det blir ett litet inbördeskrig i hjärnan där det dåtida och det nutida krigar om vem som ska få ta över alltihopa, vem som ska styra och vem jag ska vara. Det dåtida kan ses som ett stort svart hål rakt egenom mig.. eller en gigantisk rosa elefant mitt i rummet. Det är något som väcker obehag och frågor hos både mig och alla runtomkring. Det har satt sina spår, som elefanten lämnar en gigantisk skithög, har mina spår satt sig i huden. Och i den jag är nu.
Jag tycker ändå om när folk vågar fråga och kommentera. Det är inte farligt, jag blir inte ledsen av det.

Hon frågade mig om jag skulle vilja dö. Det vill jag inte. Har jag nog egentligen aldrig velat. Det jag alltid velat är att allt det onda ska gå bort. Meningen var nog aldrig att det var jag som skulle dö utan att demonerna skulle försvinna. Hon kallade det en lek med döden. Kanske så, men det enda sättet att överleva på. Ibland glömmer jag bort att jag också är dödlig. Jag dör bara om jag vill. Ibland är jag övertygad om det. Leker man tillräckligt länge med tanken blir det verklighet för en.

Jag har så mycket vilja och så lite ork. Jag vill skapa, göra saker, komma framåt och lära mig nytt. Men. Det går inte. Jag vill göra det och jag försöker, men det går inte. Just nu skyller jag det mesta på medicinen, den drar ut all energi ur mig. Själen mattas ut och blandas ut med drömmar.

Igår var en bra dag. Det kändes rätt på nåt sätt.

Cellförändringar

2009-01-28T12:45:00.002+01:00

Du behöver inte oroa dig, står de i brevet från Lundby sjukhus som damp ner brevlådan idag. Dina tester visade på cellförändringar. Du behöver inte oroa dig.

Jag vet inte om jag oroar mig. Det är mest att allting faller på mig på en och samma gång.

I måndags berättade mamma att en god vän till familjen gått bort. Han var inte bara en familjevän. han var någon som jag litade på, som jag berättade saker för. Han hälsade på mig på sjukhuset när jag låg där, det gjorde inte ens alla de jag umgicks med då, de som var mina närmaste vänner. Han firade jul hos oss ett år.
Han hade cancer. Det visste jag. Det hade blivit bättre men kom tillbaka, gång på gång om jag förstod de rätt. Jag visste inte att han låg på sjukhus. Och sen var han borta.

Fyra individer i min omgivning som gått bort sen september.
Och nu har jag cellförändringar.

Han sa alltid till mig att vara den jag är, oavsett vad andra tycker.

Jag går och gömmer mig under täcket och hoppas att när jag kommer ut, så händer något positivt som tar bort iaf en liten bit av allt som gör ont.

090123

2009-01-23T17:17:00.003+01:00

Berg- och dalbana. Delux. Det verkar som att medicinen påverkar mig mer än jag någonsin trodde de kunde. Humöret svänger hit o dit väldigt snabbt och huvudet känns tungt. Känsligheten är på max nu. Ogillar starkt när jag blir såhär.. Men samtidigt kanske de ger hopp om att den här medicinen faktiskt funkar.

Varit hos syster i veckan och det var jättetrevligt. Ville inte riktigt åka hem, även fast det är rätt skönt att få sova länge på morgnarna hemma. Där blir de ju inte riktigt så.. sju-åtta är det väckning och jag hade babyjour på natten så jag fick gå upp en gång per natt o mata bebis. Tycker mest det är mysigt dock :)

Har funderat en del på människors reaktioner när man berättar saker för de. En reaktion säger så mycket om ens ställningstagande i saker.. det är väldigt avslöjande. Ibland kanske man tyder signalerna fel, men jag har blivit rätt bra på att notera reaktionerna. Speciellt när det pratas om mitt mående. Det finns många som lyssnar och funderar en stund och oftast kommer med en ganska bra respons till det jag sagt, neutral men omtänksam. Andra tycker hela situationen är jobbig och ändrar samtalsämne. Oftast förstår de inte alls vad jag pratar om, men vet att de nog inte vill veta heller. De situationerna gör mig rätt ledsen, oftast försöker jag skämta bort det sen, för att inte göra personen ännu mer obehagd i situationen. Tycker inte riktigt om att jag gör så, för det brukar inte leda till nåt annat än jobbig tystnad från min sida och att personen i fråga inte har en aning om nånting och tror allt är en dans på sommarängar.. med lite fläckar på.

Jag har ett starkt sug efter vin. Idag ska jag faktiskt dricka för första gången i år.
Min duktighet har inte lett till tillräckligt mycket gott, så jag har ett sug på att ge upp, men jag ska inte. Inte den här gången. Jag ska bara försöka lite till. Men mitt vin ska jag ha, det är jag trots allt värd.

Det värmde.

2009-01-21T23:13:00.002+01:00

Mitt hjärta gjorde en ovanlig volt ikväll.

Jag har inte tappat bort äktheten. Det är en bra sak,

Vardagen

2009-01-17T18:49:00.002+01:00

Vart kom det här ifrån? Totala tomheten. Den bara hoppade på mig.

Nya mediciner som ska göra mig glader sägs det. Det enda jag ser är en jättelista med biverkningar som kan komma av medicinen. Och det är inga små biverkningar är det heller. Har man otur an man få anorexi, krampanfall eller hepatit. Medicinen som ges när ingenting annat funkar sa läkaren. Tack, jag känner mig så mycket friskare nu. På pappret står det om dagliga vredesutbrott och stark nedstämdhet. Jag vet att jag inte borde läsa de här, för att sätta ord på vad som är fel på en är bara ett sätt att göra det värre på.

I februari vill de att jag ska börja jobba igen. På 25%. Jag har lite blandade känslor om det hela, men försöker se det positiva i det. Människor blir en del av min vardag igen. Min förhoppning är att Ågrenska ska ha nåt till mig, saknar stället. Och att jobba natt.

Viktnedgången går lite som det gör. Jag sköter mig jättebra för en gångs skull men vikten går upp och ner. Har sammanlagt gått ner 2kg de här första 2 veckorna. Det är okej. Är rätt nöjd över hur mycket jag rört på mig det senaste. Moster får ut mig på promenader, det är väldigt bra. Träningsvärken efter karaten gör det dock lite svårt att gå längre sträckor.

Tomheten går inte bort med mat. Den har ingen anledning, ingen grund. Den liknar bara en panik som inte riktigt får lösa ut sig ordentligt. Något gnager. Jag vet inte vad.

Ljug inte för mig. Det gör bara allt så mycket värre.

Promenad

2009-01-06T18:06:00.003+01:00

Kanske är det någonslags verklighetsflykt att sova bort en hel dag, kanske är det ett sätt att ladda upp batterierna inför nya saker. Musten har runnit ur. Krassligheten har hållt i sig, kroppen straffar mig för att jag plågade mig själv hela hösten. Jag gav inte mig själv en chans att kurera mig, låta själen vila. Till slut blev det bara för mycket.

Tröttheten är överhängande. Ändå kämpar jag för något nu. Det är svårt när det gamla begäret sätter in och försöker ta över mig. Förstörelse. Intalar mig själv att en gång inte är nån fara. Man bryter inte mönster genom att låta sig själv slinta. Jag får inte slinta den här gången. Det är dags att bli människa igen.

Jag önskar att de kommer ta mig på allvar när jag förklarar problemet för de. Det är inte normalt att ha de såhär. Just nu försöker jag på egen hand, men historian har bevisat att det inte håller speciellt länge. Viljan kanske finns där men det räcker inte. Ibland bryr jag mig bara inte tillräckligt.

Imorgon börjar vardagen för de flesta. Någonstans känner jag en gnutta avundsjuka, för jag vill också ha någonting att gå till. Någon dag ska jag också ha den styrkan att klara av en riktig vardag. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det förr. just nu är det ara inte tid för det. Nu är det dags att ordna upp livslång ångest som inte vill ge sig. Självläkning.

Jag saknar en tid av meningsfulla låttexter.
De finns där, men inte hos mig. Inte idag.

Det är dags att ge sig ut på en promenad. Rensa tankar.

Rädslor

2009-01-05T22:59:00.004+01:00

Rädd. Övervägande känsla i vardagen, både här, där, nu och då. Alltid. Rädsla för vad som komma ska, för att det som va då ska komma och bita en i baken innan man ens hinner reagera.

Jag erkänner, jag är rädd. Något som jag aldrig trodde skulle hända har hänt. Och oj så glad det för mig, det får mig att sväva lite på mina egna moln och få hopp om att kanske inte riktigt allt är meningslöst. Kanske inte jag... är meningslös. Händelser i livet som ger en styrka, man ska ta vara på de. Jag försöker, även fast jag är rädd.

För senast det hände var det väldigt kortvarigt. Det var samma scenario. Precis samma. Fast det var en annan årstid. Kanske en annan jag, utan smärtan i färskt minne. Men känslorna är precis samma. Kanske tom lite starkare. Obeskrivligt. Jag trodde inte jag hade det i mig.

Det är okej att vara rädd. Iaf är det det jag försöker intala mig själv. Jag är inte rädd för ingenting, det finns en anledning till allt. Ibland känns det som att jag skulle behöva mer mod. INte vara dumdristig och naov och ge mig in i saker, utan göra det med mod istället, med en plan B i bakfickan.

Jag har ingen plan B.

Rädslor fräter mig inifrån. De stänger in mig i mig själv och tar ifrån mig förmågan att andas fritt. Jag gömmer mig bakom masker och skyller på livet. Försvarsmekanister hit och dit.

Det här handlar egentligen om nåt helt annat.. men...
Sakta har jag börjat förstå mig på all skräckkampanj som bedrivs av diverse olika delar av vårat samhälle.
Man ska vara rädd för att äta stekt potatis och chips, det ger en cancer. Hela tiden pumpar tidningar ut varningar om hur din gasiga mage egentligen kan vara en tumör osv osv. Och det är alltid TUSENTALS drabbade som ingen har en aaaaning och alla med gasig mage springer till vårdcentralen för att leta efter den läskiga tumören som kommer att avsluta deras värdefulla lilla liv.

En gång grät jag på spårvagnen. Det har hänt fler gånger, men den här gången minns jag speciellt. Det var efter att Johanna hade dött och jag satt helt själv på väg någonstans.. Aldrig någonsin har folk stirrat så mycket på mig, som om jag vore konstig. Jag funderade ett tag på om jag av misstag färgar håret gul-grön prickit och såg underlig ut, men nej... de tittade på mig för att jag grät. Och det var inte den sortens undrande blickar som man enligt all logik hade förväntat sig.. nej, det va blickar av skam. Som omfolk nästan skämdes över att se någon gråta.

Är det kanske därför det är så hemsk att bli sårad? För att tårar är så himla förbjudna?

Mörkrädd är jag rädd för det jag inte ser. Det som inte märks, som kan stå inför mig när som helst utan förvarning.

Och fortfarande har jag ingen plan B.

God Jul

2008-12-24T22:07:00.002+01:00

Julafton. En dag med barnen, mycket ståhej med allt och nervöst väntande på jultomten. Det har gått bra, i trötthetens tecken mest och det har varit en väldigt lång dag.

Julklapparna var över förväntan, så det verkar som att jag varit snäll i år.

Mycket krama bebis, lukta på bebis och klappa bebis.

Jag vet vad som fattas i mitt liv. Han fattas. Han som får hela mitt hjärta att le med bara ett litet sms. Han som aldrig kommer bli min. Och jag förbannar livet men ler ändå, för det är ju trots allt jul.

Fotspår i snön

2008-12-10T15:51:00.002+01:00

"Only sorrow and pain will fill your heart tonight. Everything that will remain is your heart next to mine."

Jag kan inte sluta tänka på dig. Det är inte logiskt. Det har gått sex månader sen jag sist såg dig, men ändå finns du i mina tankar varje dag. Hatkärlek. Eller bara äkta kärlek. Vet jag skillnaden? Såna där känslor som man inte får hur som helst, men för dig. Då var jag säker på att allt skulle bli så perfekt, bara vi var tillsammans. Nu vet jag ingenting alls längre. Jag går vidare om och om igen och halkar fortfarande tillbaka.. till dig.

Julstädningen är nästan färdig. Julpyntet är framme och jag sitter i ljuset av julstjärnan och elva levande ljus, filosoferar och undrar hur livet kommer bli när jag inte längre får välja själv. Det är inte långt kvar längre, tjugo dagar, sen behöver jag har framtiden framför mig.

Paniken växer. Har tappat alla viktiga delar av mitt jag, det som kunde kontrolleras förr i tiden. Febern talade om för mig att allt inte står rätt till, att det är dags att ta det lugnt. Jag behöver mer tid. Själen har inte återhämtat sig. Tvärtom, den är mer vilsen och kaotisk nu än för ett tag sen.

Jag vill se mina fotspår i snön. Veta att jag varit där. Allt är luddigt nu, luddigare än på länge. Och jag som inte ens tycker om snö.

Sommarlyckan är long gone.
Everything that will remain is your heart next to mine.

Fientlighet

2008-11-29T11:15:00.002+01:00

Tiden flyger iväg. Det händer mycket saker på en gång och jag har inte riktigt haft tid att reflektera. Vad är det som händer egentligen?

Jag har upptäckt att min fientliga sida kommit fram igen. Den där sidan av mig som gör att jag blir lätt irriterad på människor, som många gånger gjort mig ovän med personer som jag tycker mycket om. Det är en sida som jag inte riktigt är tillfreds med, som gärna förstör för mig, får mig att göra oförlåtliga saker. Kanske är det ett tillfälle för mig att öva mig att stå emot det.

Ångest har varit mycket påtagligt det senaste. Inte bara i mitt liv, det har funnits lite här och där runtomkring mig. Jag har velat krama bort den från de jag tycker om, tillsätta den hos någon när jag varit arg. Att bry sig om, är de när man vill att andra ska må bra? Eller är det när man vill att det ska bli bra sen? För hur viktigt är just nu egentligen?

Personligen borde jag leva mer i -sen-, inte så mycket -just nu-. Det är så de stora förändringarna görs, det är så man kan förbättra det för sig. Någon gång sen får det blir dags att leva just nu. Den tiden är inte nu. Nu är tiden för att börja förbättra saker, börja jobba mot något som blir bra. I framtiden.

Mitt wii finns till för att få mig att motivera mig mer till träning. Det är roligt att träna med den och man kan tävla mot sig själv i träningen. Förbättring. Det är snart dags att börja ta tag i det eviga problemet.

Men varför ser ingen det stora problemet även fast det är mitt framför ögonen på de?
När vågen visar små siffror börjar folk oroa sig, men ingen reagerar på när man långsamt men säkert går upp i vikt och äter mer o mer. "Hon har aptit" tänker folk. Nej, hon har ett problem. Ett stort jävla problem.

- vänner - sällskap - symaskin - wii - oro - öl - familj - stickning - ångest - aggression - tatueringar - bepanthen -

och ensamhet, ensamhet, ensamhet.

Hur blev det plötsligt så att jag står ensam kvar?

En bild på två älskade...

2008-11-17T00:55:00.004+01:00

Det är natt.
Jag är hemma för första gången på länge känns det som.. och det blir som det alltid blir, världen vänder sig upp och ner.

En bild på två älskade som gått vidare till ett annat liv. Det brinner i hjärtat. Saknad. Längtan. Hon som kände mig bäst av alla och han som var en i familjen. Det var de egentligen båda två. Familj.

Vad strävar vi egentligen efter i våra liv? Döden borde vara det ultimata. Det är något vi alla kommer uppnå. Vissa tidigare än andra. Jag är inte mycket för att vänta, kanske för att jag sett att döden kan komma när som helst och jag vill inte vara den som gick miste om något för att jag väntade. Hellre lever jag som det känns rätt just nu.

Och ja, det känns rätt. Men jag får ändå vänta.
Det är inte riktigt jag.

Det är en underlig sak det här med ångest. Kanske har jag lärt mig att dölja den väldigt väl, eller så ser du den bara inte. Det är inte många som känner mig bra nog för att se ångesten i mina ögon, eller märka den på mitt beteende. Några blir förvånade när jag skrattar högt, för vissa ser det så sällan. Jag undrar hur människor ser mig. Vem är jag för dig?

Min terapeut bad mig beskriva mig själv för henne en gång. Jag fick inte ut ett ord. Jag vet inte vem jag är. Inte för mig själv, inte för någon annan.

Det är ganska skrämmande.

Skalet.

2008-11-14T11:39:00.003+01:00

Hur övervinner man rädslor som gör att man flyr från allt som skulle kunna göra en lycklig? Jag har börjat undra om de är just lycka som gör mig så skräckslagen, eller om det är så att jag är så rädd att misslyckas fatalt, att jag heller flyr än ger det en ärlig chans.

Funderingarna bränner hål i tinningarna på mig. Det värker i bröstet när jag ska sova, krampaktigt, gör de svårt att somna. Ändå är jag lugn. Åren har lärt mig att det inte dödar mig, det ger mig bara ett lite hårdare skal som behöver genomborras av den som bryr sig tillräckligt. Kanske gör skalet mig modigare, jag vet att jag har ett skydd mot ondska. En liten ilsken varelse i nacken som biter den som försöker hugga mig bakifrån.

Misstanke, mot alla som kommer mig nära. Rädslan som spelar in igen. Oftast vågar jag inte vara mig, blir inåtvänd och tystlåten. Det är inte jag. I de sammanhangen brukar jag låta som min mamma när jag pratar. Jag vill vara jag, men vet inte riktigt vilka trådar jag behöver dra i för att få fram den riktiga personligheten.

Jag skulle vilja få ut mer av livet. Se mer och uppleva mer goda saker. Mer minnen att ha innanför skinnet, ett skal av godhet istället för rädsla.

Val

2008-11-06T11:52:00.002+01:00

Huvudvärk. Bultande, ilande huvudvärk.
Och jag som borde städa.

Det var val i USA och i mina ögon var det rätt man som vann. Äntligen. Jag var 15 år gammal när George W Bush valdes till president första gången och jag visste redan då att han var helt fel för jobbet. För mycket makt för en för galen människa.

Det händer stora saker i världen och jag önskar de påverkade mig mer än det gör. Att det kunde förbättra mitt liv också.

Jag tror jag går o lägger mitt onda huvud på en kudde och drömmer mig bort till en varm famn.

Änglar i fårakläder

2008-11-03T11:58:00.003+01:00

Har alla änglar vingar eller kan det vara så att mina underbara vänner är änglar i fårakläder? Eller hur de nu heter ^^

Jag har haft en bra helg. Mycket kramar och mys, rockbaren och halloweensminkningar. Sånt som gör hjärtat varmt.

Känslan från i torsdags har inte riktigt velat släppa.. det där som kändes lite som knivar i bröstet, en vän som försvann. Det dyker upp i huvudet lite då och då och maler sig ett litet bo i känslorvärlden. Den fortsätter mala tills det är ett stort hål, en borg, och sen bosätter den sig där tills jag får styrka nog att vräka ut den med huvudet före.

Jag längtar efter en styrka som inte är från den här världen.
För den här världen är inte gjord för individer som jag.

Några timmar av totalt kaos

2008-10-30T23:40:00.003+01:00

Upp o ner. Berg o dalbana hit o dit.

Igår hade jag en väldigt mysig kväll. Laga mat och titta på serier med underbart sällskap och ligga kramas i sängen. Såna kvällar som gör hjärtat varmt.

Idag var några timmar ett totalt kaos. Det svartnade igen, sådär som det gör när paniken är nära och allt bara snurrar. Jag kände mig lämnad, värdelös.. Jag trodde inte någon som känner mig så väl skulle kunna säga en sån sak, göra så.

Såna här saker händer inte bra människor om och om igen. Vad har jag gjort för att förtjäna de här?

Någon som jag inte träffat på ett tag, som jag inte känner särskilt väl, sa att hon bryr sig om mig idag. Det värmde. Tack.

Det gör ont. Jag förstår inte riktigt, men jag vet att det gör ont och jag mår illa.
Jag vill kramas.

Axel

2008-10-29T12:27:00.003+01:00

Den 26/10 föddes min lilla systerson, Axel. Han va frisk o tjock. Och jag är moster till ännu ett litet skrutt.

Det är en underlig tid för en liten mig. Saker händer och tiden går så fort att jag inte alls har tid att tänka o känna innan dagen glidit förbi. Hyperkänslig för småsaker och orolig för det mesta. Besviken på någon jag hoppats mycket mer av och saknandes en person som varit borta från mig ett alldeles för långt tag.

Sysselsätter mig det bästa jag kan. Börjar misstänka att det blir lite för mycket, då jag känner mig stressad mest hela tiden. Kanske är det inte alls så att jag behöver stressa, men det ligger väldigt nära nu hela tiden.

Det är en förvirrande tid. Men det känns ändå bra stundtals.

Smalgarderob

2008-10-23T21:15:00.003+02:00

Idag var det dags att rensa klart i garderoberna så det får plats med nytt. Min gamla, smala, garderob fick åka ner till källaren, i hopp om att jag någon gång kommer rymmas i de kläderna igen. Jag har viljan och längtan, men jag har inte orken.

Rensningen fick mig lite motiverad igen. Träna ska jag absolut börja göra igen, men jag har så sjukt svårt för att sluta med de goda i livet. Godis kan jag nog ge upp, men popcorn, öl, vin... nötter.. ost.. nej, de kommer bli svårt. Nåt roligt måste ju jag oxå få ha!

Jag längtar efter helgen. Verkar som att det kan bli en bra helg ^^

Fikade med söta Miken idag och fick massa inspiration till pyssel jag ska hålla på med nu under sjukskrivningen. Kom på bra julklapps idéer :) Är lite peppad på att skapa! Tänka sig... det kanske blir människa av mig oxå igen.

Pilla navel

2008-10-22T01:39:00.002+02:00

Det var ett tag sen jag fick tummen ur att skriva något i bloggen min. Inget har känts tillräckligt... tillräckligt för att jag ska orka sätta mig o tänka o skriva ner.

Jag var på mottagningen och träffade en läkare idag. Hon bedömde att jag skulle behöva vara sjukskriven tre månader framåt, till att börja med. Jag vägrade. Jag tyckte året ut lät lagomt. Max året ut sa jag. Hon verkade inte förstå. Men hon gav mig medicinerna jag bad om och önskade mig lycka till.

Året ut. Ungefär 10 veckor på mig att bara.. glo. Pilla navel. Underhålla mig själv.

Den där värkande ångesten har inte släppt. Den där som kom för en månad sen, när jag kom hem från båten senast och hela världen rasade över mig. Det har inte gått bort. Det lagar mig om nätterna när jag ligger ensam i sängen. Den får mig att skrika av ångest.
Sällskap är uppskattat. Inte bara för att jag slipper vara ensam då, utan för att jag faktiskt får vila från mig själv då. Jag är så otroligt full av mig själv att jag skulle kunna spy.

Ibland kan jag inte förstå hur folk orkat med mig alla dessa år. Hur har mina vänner orkat se all smärta? Jag beundrar verkligen mina vänner. För nu, när mina vänner mår dåligt, så vet jag inte alls vad jag ska göra. Jag blir rädd. Jag önskar jag kunde vara så mycket mer och hjälpa så mycket mer, men om jag inte ens kunnat hjälpa mig själv, hur ska jag då kunna hjälpa någon annan?

Den där värdelösheten har tagit över igen.
Jag är rätt liten. Igen.

Den här hösten blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Men kanske får jag tid att bli någorlunda hel.

Relationer

2008-10-08T00:46:00.003+02:00

Det är en underlig sak, det där med relationer. Känslor och utveckling av en relation. Saker som förändras. Den här sommaren var full av relationer. Nya vänner, krossade hjärtan och vänskaper som blivit djupare. Saker förändras hela tiden, ibland mot min vilja, åt alla möjliga håll. Livet tar underliga vändor och jag vet inte riktigt hur jag hamnade där jag är och hur jag ska känna om det.

Fast vad vore livet utan utveckling, utan förändringar och överraskningar.

Idag såg jag Love actually med en god vän. Det var jul och folk sa saker till varandra de kanske inte sagt en annan tid på året. Vad skulle jag säga?

Jag skulle säga: Vi var rätt för varandra men eftersom du inte förstod det är saker förändrade.
Jag skulle säga: Det hade aldrig funkar mellan oss, hur mycket jag än kände för dig, men jag är jätteglad över att ha dig som vän, för du betyder väldigt mycket för mig.
Och jag skulle säga: Jag förstår inte, men det är okej. Det känns bra ändå.

Förhållanden som inte blir avslutade ordentligt tenderar att bli underliga och jag blir konstig av det. Jag hänger gärna kvar i oavslutade saker, för jag får för mig att det inte riktigt är slut än.

Någon från länge sen har börjat höra av sig. Jag förstår inte, men det känns ganska bra på något sätt, för jag är inte bortglömd.

Allt blir inte alltid som man trodde, men ibland kan det blir bra ändå.

Vila minst två veckor till för min del. Usch vad jag kommer hinna tänka hål i hjärnan på mig själv.

Samvetet

2008-10-04T17:13:00.002+02:00

Jag har ett samvete.
Jag har länge trott att jag inte hade nåt, då jag nästan aldrig får dåligt samvete för saker jag gör. Men idag när jag upptäckte att jag betett mig väldigt illa, väldigt orättvist, mot en person jag verkligen tycker mycket om, fick jag otroligt dåligt samvete. Han förtjänade verkligen inte all skit jag gav honom.

Mitt beteende känns väldigt bekant från en period för nåt år sen, när jag även då mådde väldigt dåligt. Jag beter mig illa mot folk för att de ska lämna mig, tröttna på mig. Ett skadebeteende. Folk drar och jag blir ledsen och har ännu en anledning till att må dåligt. Suck.

Det hände något väldigt oväntat igår. Jag vet inte hur vi hamnade där och jag vet inte riktigt vad det var för nåt.. men det var trevligt. Jag behövde det.

Jag fick kramas.

Orken

2008-10-01T17:44:00.004+02:00

Små saker, neutrala samtal, negativa toner och positiva händelser.. allt ställer till det i huvudet på mig och suger ut all kraft ur mig. Orken. Vart tog den vägen? All energi jag hade, de där som drev mig och fick mig försöka leva livet som jag ville, på allra bästa sätt. Borta.

Jag kör på tills batterierna tar slut. Och sen är jag värdelös ett tag.

Det verkar som att allt vill hända på en och samma gång. Människor jag varken sett eller hört av på evigheter hoppar in i mitt liv igen och gör mig påmind om saker jag varken vill eller borde tänka på just nu.

Läkaren ordinerade vila. Men hur vilar man från något som fortsätter jaga en hela tiden? Hur vilar man från sitt liv?

Ibland funderar jag på att flytta iväg ett tag. Kanske ett halvår till Finland o plugga nåt totalt ointressant. Då kanske jag nångång kunde släppa iväg all smärta jag bär omkring på.

Jag vill vara en vän. Jag vet att jag kan vara det, men inte med vissa personer just nu. Jag är för rädd. Kan vänskap vara passivt?

Varför?

2008-09-24T14:49:00.004+02:00

"This life is like a suicide with no gun
Heart is full of love but soul is crying
Knowing this is what you've been hiding from
Soon you will know...

No one can live
Broken hearted
Not that I know of anyway
If only you could break this
Shell around me
'Till that I'm standing on my own
Living in denial all alone"

Negative- A song for the broken hearted

Jag tänker, jag funderar, jag grubblar. Det gör bara ont. Hur kunde det bli såhär? Varför lät jag det bli såhär? Kanske driver jag bort folk från mig, eller så är det så som jag alltid misstänkt, jag är bara inte värd nåt annat än att det alltid går åt helvete.

Och jag får inte ens ett svar.

Jag har förlorat. Igen. Varje gång saker skiter sig så är det alltid jag som står kvar ensam. Det är aldrig jag som vinner något på det, jag är alltid den som blir lämnad ensam. Det här är inte första gången och det förmodligen inte sista heller. För jag lär mig aldrig.

-03 sa han "Du är oälskbar. Det är helt omöjligt att älska dig"
Jag tror honom. Han kände mig, han kände mig väldigt väl. Och han hade rätt.

Jag tycker inte synd om mig själv om det är så det låter. Jag försöker mest hitta felen i mig som gör att jag alltid hamnar i de här situationerna. Varför det blir som det blir. Någonstans i mig måste det ju sitta, för det kan inte vara så att alla andra bara är dumma i huvudet.

Jag är naiv. Jag vill alltid tro det bästa om människor. Även fast jag inte litar på de så ger jag ut mig själv i deras händer, gör mig sårbar.

Inatt pratade jag med en person som de flesta som känner mig tycker jag ska hålla mig väldigt långt ifrån, då han gjort mig otroligt illa. Men inatt var han den bästa trösten jag kunde få, för han har, trots att det gått nästan tre år, inte släppt mig. När jag måste ha någon, så finns han på andra sidan linjen. Och jag kan alltid lita på att han är det största svinet på planeten, så honom kan jag lita på. Han sa att jag släpper folk för nära mig för fort. Det är sant. Han sa även att jag var värd bra saker. Det värmde. När de kom från honom.

Många säger det. Att jag är värd bra saker. Ändå är det många av de som gör mig illa. "Du är värd bra saker, men jag hugger dig i ryggen nu. Bättre lycka nästa gång, ha det gött" Det är ganska vanligt. Och nu pratar jag inte om det som hänt nu nyligen, utan mitt liv i allmänhet. Och förmodligen inte bara mitt liv, tror det är så för många.

Det enda jag egentligen undrar är: VARFÖR?

Jag var på väg att ge upp, jag är fortfarande delvis där. Men just nu känns det som att jag vill slå tillbaka och visa att jag ännu en gång klarar av att stå kvar själv. Att jag alltid lägger nya rötter någon annanstans och inte behöver bli nerslagen av människor som inte förstår.

Trots detta gör det ont. Det gör så fruktansvärt ont.
Tack vänner, ni riktiga vänner, som ringt och frågat hur jag mår, som sagt att jag klarar det här, som faktiskt funnits där. Det är ni som gör det värt att kämpa.

Bara en liten stund senare:
Orken försvann. Ångesten kom tillbaka och det känns inte värt längre.

Trasig

2008-09-23T07:56:00.002+02:00

Varsågod. Här är mitt liv. Ta det om du vill ha det. Jag ger upp nu.

Nattuppdatering.

2008-09-20T02:47:00.003+02:00

Jag har sovit sammanlagt 2,5 timme sen jag kom ombord igen. Det blev alkohol och mysigt sällskap igårkväll/natt och inte så mycket sömn, men jag njöt av att få känna mig delaktig igen. Varma kramar som fick mig att känna mig lite mer hel.

Ibland har man vänner som man inte visste om. Det uppskattas. En peson som jag knappt pratat med innan tröstade mig när jag fick beskedet om Sibbe och nu kom hon och frågade hur jag mår.. Jag fick en kram som uppskattades och hon sa att hon fanns där om jag behövde henne. Och detta från en person jag knappt pratat med innan. Vissa människor är bra fantastiska.

Jag har en underlig saknad i bröstet som jag inte alls vill ha. Förvirrande känslor som jag vet bara finns för att jag är båtjag och hemmajag kommer känna helt annorlunda. Förbjudna känslor. Kanske går de bort snart. Jag hoppas det.

Nu är det inte länge kvar av detta passet. Ska till Mirja på söndag och det känns jättetrevligt. Vissa vänner som finns så långt borta men ändå så nära behöver man en dos av när man har chansen. Jag ser verkligen fram emot det :)

Saknaden efter de som är borta från den här jorden är stor. Det är overkligt. Sibbe kan inte vara död. Han kan bara inte det. Jag vägrar. Kanske blir det verkligt när jag kommer hem, just nu har jag ändå slagit av de där tankarna, även fast det är ett stort hål i bröstet på mig.

Sömn nästa.

Sen jag kom ombord: Jobba 17.30-23.00. Festa. Sova 05.45 Vakna 08.00 Jobba 09-16 Rast. Jobba 16.30-18.30. Rast. Sova en halvtimme, handla taxfree, äta lite. Jobba 21-02.30. Nu, SOVA!

Kanske är det det som håller ihop mig.

2008-09-18T00:59:00.003+02:00

Det skriker i mig. Jag vill skrika men ingenting kommer ut. Känslorna är så starka att jag vill kräkas ut de. Det som förut idag kändes lite rofyllt och stillsamt är nu ett panikartat kaos av känslor som river mig blodig från insidan.

Mitt tåg till jobbet åker om fem timmar. Det blir ingen sömn inatt, det kan jag räkna ut ganska lätt.

Förtvivlan. Känner mig lämnad ensam med all min smärta. Men vad kan någon göra åt det egentligen? Det är ingen som vet hur just jag känner. De andra försöker fortsätta som ingenting.. men jag hörde på hennes röst att hon gråtit. Samma förtvivlan som jag känner, samma sorg, kanske tom starkare, djupare.

En vän var orolig att jag skulle skada mig. Jag försökte lugna henne.. eller var det egentligen mig själv jag försökte intyga om att jag va okej? För nej, jag är inte okej. Inte alls. Inte nånstans.

Det som för ett tag sen kändes så himla bra gör nu ont mer än nånsin. För ingenting är sant, de är bara mina illusioner om något jag önskar fanns, men som egentligen är något helt annat. Mitt twistade lilla huvud som försöker lura mig att jag har ett värde. Inbillning. Jag är inte pessimistisk, jag är realistisk efter mina egna erfarenheter. Jag vet min egen kapasitet och nej, jag är inte stark. Jag vet att ni säger det, ni kanske tom tror det, men då blir ni lurade, precis som tom jag någon gång då och då blir. Hur ska jag veta vad som är verkligt och vad som egentligen är sant när jag inte alltid ens vet om mina egna minnen är verkliga eller om det är något jag hittat på?

Min själ är trött och sliten. Den har för många sår just nu för att kunna vila, den kämpar för att kunna andas och fungera vidare.

-Varför har du skruvar där? frågade barnen.
-För att hålla ihop mig såklart, svarade jag.

Kanske är det så. Kanske är de två skruvarna det som håller ihop mig.

Sibelius

2008-09-17T21:01:00.004+02:00

Min underbara lilla Sibbe är borta. Han avlivades idag 08.20, han hade lungcancer.
Pappa ringde mig på jobbet igår och berättade.. han hade varit hos veterinären och det hade tatt röntgenbilder och de konstaterade att det inte fanns något att göra. Jag åkte hem med en gång, kunde inte tänka mig att inte finnas där den sista tiden för honom. Så igår kväll kramade jag honom, pussade på honom och förklarade för honom att jag älskar honom. Det kommer jag alltid göra.

Det är för mycket död i mitt liv just nu, för mycket som påminner mig om att allt tar slut någon gång. Iaf i den här världen.

Imorgon åker jag tillbaka till båten. Det blir säkert jättejobbigt för mig, men jag måste göra det, känns som att saker var oavslutade när jag åkte hem.

Jag skänker alla mina tankar till Sibbe och Johanna som nu springer runt där borta någonstans glada över att vara ihop igen. Jag längtar dit, men har väl förstått att det inte är min tid än.

Ängel

2008-09-15T21:25:00.002+02:00

Igår var det fem år sen hon gick bort. Min bästa vän. Min syster. Hon som kände mig.. Johanna. Gråt i halsen hela dagen och jag försökte kämpa för att dölja det, men jag klarade inte av det. Bröt ihop på jobbet, de flesta förstod mig.
Hon är en ängel borta någonstans. Ibland längtar jag dit för att få vara med henne.

Jag tror jag har bestämt mig nu. Det är dags för mig att börja söka andra jobb. Det känns inte längre värt att kämpa för saker här. Jag behöver en ny start.

Jag behöver något mer av livet. Något som får mig att må bra, inte bara fungera, utan även må bra.

Folk förstår inte mig. Därför jag inte kan prata med någon här, för när jag säger saker tittar folk underligt på mig och börjar prata om annat.

Längtar hem. Längtar till en ny start.

Jag ljög.

2008-09-12T21:11:00.002+02:00

Cinderella. Då var man här igen.

Har varit tokdålig på att blogga senaste, men jag har varit lite för upptagen med att leva mitt liv för att skriva om det. Ber om ursäkt, jag ska skärpa mig ^^

Senaste veckan har varit upp och sen pladask ner.. upp igen och sen rakt in i väggen. Har haft besök och mycket sällskap, vilket såklart hjälp till. Många långa kramar och samtal med en vän som kommit att bli väldigt viktig för mig.

Opassande känslor. Såna jag inte borde ha för att de inte gör nåt bra. De kommer bara skada mig, så jag försöker bli av med de. Det går inte. De vill inte försvinna.
Och jag är arg och besviken och så fruktansvärt jävla rädd. Därför jag gråter, för att jag är rädd.

Sa jag att det var okej? Jag ljög. Det är inte okej.

Glad ångest

2008-09-03T17:14:00.004+02:00

*hisp*
Fick idag ett mail från Bäckedals Folkhögskola om att jag har anmält mig till kursen "Mumintrollen och deras värld" Nej, det har jag inte, men fan vad jag vill gå den tänkte jag :) Så jag ringde och det finns platser kvar och han sa att jag såklart ska få gå den i år igen om jag vill, eftersom jag va tvungen att hoppa av förra året då jag hade för mycket på jobb o så.

WIII! Jag ska plugga Mumintroll :D:D:D

Nu måste jag handla kurslitteratur. Den första boken vi ska avhandla har jag redan, men resten tror jag inte jag har. Ska bli så roligt :)

Förövrigt har jag mått konstigt idag. Känner mig tokigt ensam och vet inte riktigt om jag vill vara hemma eller inte. Jag har konstiga känslor för mitt gamla företag som jag idag jobbar på och undrar lite hur jag egentligen känner och tänker.

Imorn ska jag iaf till Ullared och handla. Måte skriva shoppinglista och vägbeskrivning så vi hittar fram. Det här blir nog bra.

Fan, jag har ångest.

Jag/jag

2008-09-03T10:45:00.002+02:00

Nu har jag blivit hemmajag igen, båtjag har sakta men säkert fejdat bort.
Hemmajag tänker väldigt mycket, ibland alldeles för mycket. Kanske var det gårdagens terapi som skrämde iväg båtjag, men det märktes tydligt att känslovärlden ändrades.

För visst är det två helt olika världar, båten och hemma. Det blir helt olika tankar och känslor, helt olika jag. Där är jag mycket mer lättsam.. hemma mer känslig och kanske mer sorgsen också.

Jag har roliga saker planerade resten av veckan. Det gör mig glad :)

Igår

2008-09-02T11:15:00.003+02:00

Hemma.
Ni vet den där underbara känslan i hela kroppen när man klarat nåt man aldrig trodde man skulle klara och man kan inte sluta le och skratta lite för sig själv. Den känslan hade jag på tåget igår.

Gårdagen var riktigt intressant. Ska berätta för er =)

09.00 Annu börjar jobba och upptäcker att det inte finns speciellt mycket att göra, äckligt skön känsla efter att ha stressat varje morgon hela passet egenom.

09.58 Det ropas ut i högtalarna "Röd ett och två" tre gånger. Strax därefter ropar de ut i högtalarna "Branddörrarna stängs"

10.04 Generalalarmet går. Det tjuter och folk blir småstissiga och springer överallt. All personal börjar kuta på väg till sina samlingsplatser. Jag till däck 5 som jag ska vara med och evakuera. Vi blir tilldelade våra gröna evakueringsvästar och varsin pannlampa, jag får stå som trappvakt och ställer mig vid min trappa och... ja, vaktar. Ingen får gå ner och jag ska vägleda folk uppåt. I högtalarna ropar de ut att det brinner på fartyget, att våra brandmän försöker få ordning på elden och att folk ska ta sig till samlingsplatserna.

10.10 Vakterna kommer ner till däck 5 och ska hjälpas åt att bära de två rullstolsbundna killarna upp till samlingsplatsen.

10.28 Larmen för abandon ship går och det är dags för mig att lämna min plats som trappvakt.. jag börjar ta mig upp för trapporna, jag ska ju ända upp till elvan.. mjölksyra i benen och det går långsamt. När jag väl kommer upp ser jag massa människor i livvästar, redo för att överge skeppet.

10.35 De ropar ut i högtalarna att övningen är över. Vi går ner och lämnar våra evakueringsredskap och återgår till arbetet, som om ingenting skulle hänt.

11:25 Kommer från lunchen och caféservitören ropar in mig. Det har kommit ett mail till infot. Jag läser det och i korthet så är det någon kille som sett mig på jobbet men inte vågat prata med mig och önskar att jag tog kontakt med han.

11.55 Sätter mig vid datorn på min lunchrast och upptäcker att jag vunnit en auktion på tradera. En tågbiljett hem för 11kr. Perfekt!

13.50 Efter att ha städat golvbrunnar en liten stund bryter ett vattenkrig ut i cafépentryt. Patrik blir genom blöt för att jag står med en vattenslang och blöter ner han i ren ondska skrattandes.

15.30 Jag stressar helvete för att jag ska av och det är massor att göra för att jag blivit lämnad som ensam nisse sista tiden på dan och jag ska försöka hinna av oxå.

15.56 Jag är klar med nästan allt och bestämmer mig för att det får va nog. Går ner till hytten, byter om, drar ut mig och konkar med mig mina 6 flak, 6 1,2liters ölflaskor och min sviiintunga resväska ut ur båten där Christoffer står o väntar för han ska hjälpa mig få allt till tåget.

16.55 Sitter på burger king och äter och ser Laura och Tony i kön. De sätter sig och pratar med oss och det är riktigt trevligt att träffa de utanför båten.

17:15 Kommer på att tåget åker om 20 min och börjar ta mig till biljettautomaten för att hämta ut biljetten. Kön går långsamt och det slutar med att jag inte får ut nån biljett ur den automaten. Nu börjar de bli bråttom.

17:25 Konstaterar att det inte finns en chans att jag får hjälp på kundtjänst så jag ser mig om efter en automat, alla är svinlång kö till. Jag kommer inte hinna med tåget.

17:28 Frågar en tjej om jag kan få gå föra henne i kön, mitt tåg åker ju faktiskt om 7min.

17:30 Platformen som tåget åker ifrån ligger åt helvete och det finns ingen hiss så jag och Christoffer BÄR ner alla flak och ölflaskor och resväskan ner för trapporna. Springandes. Kommer ner, platformen är en trappa upp, vi skulle bara ner i en tunnel.

17:32 Ser en hiss. Trycker på knappen. HELVETE vad bråttom det är. Hissen kommer. Den är långsam.

17:34 Går på tåget. 1 min till avgång. Ger Christoffer en stor kram, för han är faktiskt bäst.

17:35 Tåget åker

17:36 Öppnar första ölen och pratar i telefon med Finn. Jag är på väg hem.

20:22 Efter fyra öl och nästan tre timmar av leenden och småskrattande och telefonpratande kommer jag fram till Göteborg. Pappa möter mig vid tåget och kör hem mig.

20:57 Hemma. Lycka. Sån otrolig lycka.

Det känns så sjukt skönt att vara hemma. Fint sällskap och intressanta samtal. Mycket skratt och mys. Borta bra.. men hemma alltid bäst. Javisst.

Drama

2008-08-27T21:26:00.003+02:00

Att prata om saker löser mycket. Det är helt fantastiskt hur en så hemsk känsla kan försvinna genom att man reder ut saker med att prata om det.

Det är mycket drama ombord. Kärlek, sex, svartsjuka och allmänt skvaller. Jag skulle kunna skriva en hel roman om livet här ombord och så mycket människor skulle ligga och vika sig av skratt, men lite hänsyn till ens kollegor får man ju visa. Bara gårdagen var ett helt kapitel i en tjock bok. Humor, på hög nivå.

Idag har jag unnat mig ett spa-besök. Blev ren och fin i ansiktet, fick tom slumra till en stund. Det var riktigt skönt.

Saknad. Den går inte bort.

Märker att båtjag kommer fram efter några dagar här.. hemma försvinner längre bort på nåt sätt och livet här blir med påtagligt. Jag blir som en annan person, med andra känslor och tankar. Jag vet inte vilket jag jag tycker bäst om. Jag undrar vilket jag NI skulle tycka bäst om.

Hispig. Uppe i varv och smått kaotisk. Inte just nu, men alltid annars. NU är jag med harmonisk och avslappnad efter en skön ansiktsbehandling.

Levoton Tuhkimo. Javisst.

Mekaniskt

2008-08-25T21:58:00.002+02:00

Aj aj aj aj aj. Mina fötter säger nej nej nej och de vill bara ha massage.. sådär jättehårt så det känns som att man ska tuppa av. Idag har varit en jättejobbig dag även fast det inte vart så jättemycket att göra. Vi har varit i Tallinn. Jag va där o handlade, va rätt skönt med en ensam tyst promenad till stan och tillbaka i morgonkvisten. Köpte rocköl till fina vännen och lonken till mig.

Jag tänker väldigt mycket. Alldeles för mycket. Tankar som ger ångest. Fina ord som förvrängs i mitt huvud och blir dåliga. Min själ har vandrat ifrån kroppen. Kroppen funkar mekaniskt, gör det den ska. Kroppen och känslorna hör inte ihop. Ontet i själen mest flyter runtomkring. Svårt att förklara. Känner mig som två delar iaf. Splittrad. Försöker vara som alltid, men allt är bara förändrat.

Och jag saknar.

Så mycket jag skulle vilja skrika ut. Bara skrika ut all ilska och ångest. Men jag är tyst.. och jag fortsätter plocka disk och fungera lika mekaniskt som innan...

Sortera besticken

2008-08-23T21:36:00.002+02:00

Förstår inte. Vill inte. Skjuta bort tankar som gör ont och försöka koncentera mig. Plocka disk, sortera glasen, diska undan, fyll på baren, fyll på i cafét, töm rökrummet, töm uppe på tolvan, behöver tolvan glas? ring tolvan, lämna glas, diska bort mackeriets disk, sortera blandglas, vad är klocka? dags att fylla på discot, shit, jag glömde askkopparna på tolvan, undra vad klockan är... jävla skit, två timmar kvar till att de andra kommer. Det är inte roligt att jobba själv när man har fyra ställen att hålla koll på och 1600 passagerare ombord.

Det mest avslappnande på en arbetsdag är att sortera besticken.

Ikväll har ångesten malt på nåt otroligt. Jag borde stannat hemma. Återkommande fras i mitt huvud, den borrar hål i huvudet på mig.

Om jag ändå vore bra nog.

En passagerare frågade mig hur jag mår. Det verkade skina rakt egenom. Jag log och sa "jo tack, det är bra, lite mycket att göra bara" vände mig om och kände gråten i halsen.

Nåt av det värsta som finns är att bli tvingad att le när det bara skriker i en. Jag vet. Jag gör det jämt.

Och till råga på allt är det två nya kassörskor i taxfreen. Inte konstigt att det inte finns jobb för mig.

Rutten

2008-08-22T21:27:00.002+02:00

Sitter i dagrummet på Cindy och önskar helhjärtat att jag v0re hemma.
Igår på förmiddagen var jag fortfarande helt inställd på att festa bort hela helgen och umgås med fina människor hemma på balkongen. Tills telefonen ringde och jag blev utkallad, tio dagars pass i cafét blev det. Kände mig otroligt rutten mot fina Catti som kommit till göteborg hela vägen.. Det blev en kväll med mycket mycket öl och fina människor på min balkong.

Det känns lite underligt att vara här. allt gick så snabbt och saknaden tog ut sig redan i förväg. Ångest över att veta hur ont det kommer göra de här dagarna. Jag vet egentligen inte varför... men jag vet att det kommer bli smärtsamt.

Under det här passet kommer det bli storövning.. med riktiga passagerare och tv-inspelning. Det är läskigt. En Tallinnkryss ska vi också hinna med, dock jobbar jag så jag inte hinner av alls. Det är trist, men jag hoppas någon kan handla åt mig :)

Jag har en stark känsla av att jag aldrig kommer kunna vara bra nog. Den vill inte gå bort. För tillfället, eller de senaste dagarna tom har den varit extra stark. Den släpper inte taget om mig och det gör väldigt ont.. Ihållande smärta. Får mig att känna mig väldigt ensam.

Känner inte riktigt att jag för tillfället kan förklara vad som pågår i mig.. kanske har jag ingen koll själv, eller så är det bara svårt att säga det i ord för det blir mer verkligt då. Jag tassar på tå, för jag vill inte verka sämre än jag är.

Kämpa dagarna egenom och längta hem till värmen i min egen säng.

Rösterna i duschen

2008-08-17T23:46:00.003+02:00

Tankegång som ett tag varit borta dök plötsligt upp under min lilla bastustund hos föräldrarna. Rösterna som länge varit borta började skrika i duschen igen och det kändes som gamla tider igen. Skrämmande samtidigt som det kändes lite hemtrevligt och väldigt bekant.

Tankar på tillit och rädsla för närhet. Att låta någon komma för nära, se för mycket av mig. För vem är jag just nu? Jag har ingen aning längre, vet inte om jag känner mig själv i det skede jag är i nu. Jag överraskar mig själv med att klara av saker jag förut inte kunnat hantera.. och med att krasha i situationer som förut inte varit nåt problem. Ett stort kaos som jag inte förstår mig på.

Vem kan jag egentligen lita på? Och låter jag mig själv luras till att lita på människor bara för att jag vet att jag har ett problem med det? Tvingar jag mig själv?

Förtjänar jag det här? Att ha mått såhär bra ett tag? Jag tror inte jag varit såhär... stabil..(om man nu kan kalla det för det) på ja.. kanske 7 år. Jag kan inte minnas när jag ärligt kunde säga att jag mådde bra senast.. förns nu. För ja, jag mår bra. Kanske inte i skrivande stund, för jag är ett litet känslovrak, men i allmänhet senaste veckan. Jag mår BRA!

Allmän förvirrning. Min värdesättning av mig själv maler i mig och säger till mig att jag inte förtjänar det här. Att jag inte kommer kunna vara bra nog. Att världen när som helst kommer inse hur värdelös jag är och allt det goda kommer försvinna från mig. Och kvar blir jag med ångest och ånger om att jag lät mig luras om att jag faktiskt också kunde duga. Vara bra nog.

Jag vill så gärna må bra att jag låter alla de här tankarna skjutas undan. Iaf stundtals. När de finns skrivet kanske de blir enklare att bearbeta. För egentligen vet jag nog om att allt det här är hjärnspöken och demoner som vill riva ner mig i ett stort svart hål och trasa sönder mig med motorsåg och trubbiga krattor.

Ett liv av ovisshet och osäkerhet skulle nog tära ner vem som helst.

Sugar.

2008-08-17T15:15:00.003+02:00

Fina fina vänner som tar hand om en när luften rinner ur och det svartnar för en stund. Kramar och värme. Omtanke. Tack.

Helgen har varit bra :) Fredagen spenderades med underbara vänner och lite barnpassning på Lek och bus landet. Det var riktigt roligt, men galet svettigt. Tänka sig att de små knotten kan vara så himla snabba. Det var bra att jag hade förstärkning, annars hade det varit kaos.
Kvällarna har spenderats med Tina och rockbaren. Riktigt bra helg. Förutom små panikutbrott, som tur nog inte fick komma ut ordentligt innan de blev bortkramade.

Trygghet. Skratt. Kramar. Vacker. Bus. Kärlek. Bebispussar. Mumin. Sugar.

Det är inte mycket som gör en lugnare än att känna att man är välkommen.

Levoton Tuhkimo 737

2008-08-14T10:22:00.002+02:00

737.
Överallt dessa siffror, man skulle kunna tro att de förföljer mig.
Du som känner mig, se på mitt telefonnummer. Där kom det först. Sedan fick jag mitt frikort utskrivet 070307. I nästan ett år vaknade jag 07:37 varje morgon och 17:37 brukade jag av misstag kolla på klockan när jag satt vid datorn.

Ett tag trodde jag att 737 var en negativ sak. Det var något jag inte kunde komma ifrån hur jag än försökte. Men nu efter år av 737 har jag insett att de dagar den kombinationen hoppar upp i min syn någonstans oftast blir bra dagar. Jag är inte rädd för de längre.

Jag var i Stockholm en gång, på väg till jobbet. Hade haft en pissig dag och var på såå dåligt humör. Allt hade verkligen gått fel. Jag skulle ringa min telefonbank och kolla hur mycket pengar jag hade, för att se om jag kunde ta taxi till jobbet. "Du har ett tusensjuhundratrettiosju kronor på ditt konto" sa rösten och efter att ha tagit en taxi till jobbet blev dagen mycket bättre. Jag hade även märkt att ofta när jag är på dåligt humör så handlar kunder för 737 kronor, vilket alltid får mig att le.

737 är min egen stalker som finns där för att få mig att le.

3 dagar blev 12.

2008-08-09T11:49:00.002+02:00

Det klirrar av flaskorna, smycken skrammlar och allting lutar. Det vrider sig i magen på mig lite, men jag lyckas hålla det någorlunda lugnt. Balansen förlorade jag redan för länge sen och det känns som att benen viker under mig. Det är storm.
Cinderella är på väg till Riga med 1600 passagerare. Vi har fortfarande öppet när det börjar gunga och vi börjar frenetiskt plasta in och säkra alla hyllor där saker kan ramla ner från. Allt för att minimera risken att butiken ser ut som ett h-vete på morgonen när vi börjar. Det gick rätt bra, bara ett stort skåp inne på chefens kontor och några klädställ som vält.
Två nätter höll det på. Jag fick krypa till toaletten från sängen för att benen inte riktigt kunde bära mig när golvet lutar hit o sen dit.

Jag har upplevt min första nyktra storm. Det var rätt spännande och samtidigt helt sjukt skrämmande. Jag litar inte på naturen, den kan dra undan marken under oss när den vill det och låta oss slukas ner i avgrund.

Förutom storm lärde jag mig annat nyttigt ombord detta passet. Jag har några helt jävla underbara kollegor. Människor som jag trodde var mina kollegor visade sig känna mig bättre än jag trodde och faktiskt vara mina vänner, en insikt som gjorde känslolivet så himla mycket enklare för mig. Det blev känslorstormar som plåstrades om av en person från oväntat håll.

Och för att sätta extra guldkant i tillvaron kom underbara Elin på kryssning och festade med oss Cinderella-style. Fucking awesome!

Den här sommaren har bestått av öl på balkongen, öl på balkongen med nya fina bekantskaper och öl på balkongen. Och så lite festival och jobb. Men mest öl på balkongen. Jag älskar det.

Rockbaren

2008-08-08T13:29:00.005+02:00

Vilken underbar känsla. Att vakna i min egen säng. Vara hema, mitt eget underbara hem med mina egna saker och min mat. Obeskrivligt. Har varit borta hemifrån alldeles för länge.

Catti följde med mig hem efter jobbet, vi gick av samtidigt. Riktigt roligt har vi haft, suttit på balkongen med riktigt bra sällskap. Sån där liten lyckokänsla över hela mig sen jag kommit hem. Fram till inatt.

Vi hade varit hemma hos mig hela dagen och druckit öl och haft jätteroligt. Suttit på balkongen och spelat kort och bara umgåts. Så ska vi till rockbaren. Ja, alla vet, jag älskar rockbaren. Vi tar en taxi och kommer dit, ska gå in och lämna jackorna. Vakten, eller ja, han som står i garderoben tittar på mig och tar tag i mig och säger "Du tar det lugnt med alkoholen. Kommer ambulansen och hämtar dig vid två-tre tiden så portar jag dig för alltid"

Där försvann allt. Det blev bara svart.
Det var verkligen inte okej.
Vi åkte efter kanske en kvart. Jag kunde inte andas. Någon hade tagit ifrån mig mitt frirum. För rockbaren har verkligen alltid varit det där stället där jag kan känna mig trygg. Mitt hem som jag kallat det.

Underbara människor som kramade på mig hjälpte mycket, lyfte upp mig så jag inte ramlade ner i avgrunden, men det här känns inte roligt alls. Nu till annat.

Ikväll ska vi på fest i berget :D Jag ser verkligen fram emot det och kommer ha en SUPERkväll. Bara så ni vet!

Jag återkommer med rapport om hur det var på jobbet, om stormen och om vännerna.

Ombord

2008-07-28T00:32:00.003+02:00

Här ombord är livet enkelt. Jobba, äta, sova, umgås.
Jag blir kvar sex dagar mer än jag skulle, kommer hem tredje augusti. Lika bra nu när jag ändå är här och det finns jobb.

Jag är full av frågor som jag borde ha svar på, för att inte bli galen. Men hur får man svar från någon som inte vill ha kontakt med en?

Jag skulle vilja ha någon att ligga nära, bara vara tyst och känna värmen från någon tätt intill mig.

Nu, sova.
Saknar er där hemma. Tro inget annat.

Stockholm

2008-07-25T07:59:00.004+02:00

Stockholm. Gud va skönt.
På nåt sätt känns det tryggt att va på svensk mark igen. Som om det går att andas lite enklare här. Den där ångesten som nästan bara finns i finland är borta.

Nu får ni inte missförstå mig. Jag älskar att vara i Finland.
Detta året har det dock inte varit som det ska. Inte det där frisfulla och absolut inte det som det va förr i tiden när jag o kusinerna stannade uppe hela nätterna och spelade kort. När vi njöt av att vara fria och få göra som vi ville. Baka tårta halv 3 på natten... Allt det där va borta i år. Ganska naturligt, Viktor är ju liten och han vaknar tidigt på morgonen... men fortfarande, jag saknar det. Och framför allt saknade jag min mamma.

Igår fick jag träffa mina tvillingkusiner som jag tycker väldigt mycket om. Jag va hos de i Åbo några timmar och sen körde de mig till båten. Tänk så stora de blivit, 18 år, med körkort o allt. Nästa år tar de studenten. Mina små kusiner. Jag hoppas på att få åka utomlands med de i vinter, de skulle vara riktigt roligt.

Det där att jag inte har körkort har varit ett återkommande ämne nu i Finland. Många som inte kan förstå varför jag inte skaffat det. Så ja, nu kanske jag ska försöka skaffa mig ett, bara för att få tyst på de. Och visst skulle det va skönt att kunna köra när det behövs.

Jag tror min familj tror att jag är dum i huvudet. Mindre begåvad. Sådär korkad.
Jag kan verkligen inte förstå vart de har fått det ifrån.
Det var någon som sa till mig för inte så länge sen att jag är intelligent. Det var nog första gången jag tog åt mig något. För det kan jag inte bestrida emot.

Idag ska jag träffa Sanna och fika och kanske gå lite i stan. Ska bli skönt att få prata lite och sådär. Sen ska jag ombord på Cinderella klockan halv 4 och jobba denna helgen. Pengar. Åh, det behövs så sjuukt mycket. Fick lön idag för de 5 dagar jag gjorde på tapas och det blev ändå nästan 7000, men inte räcker de för lilla mig en hel månad inte. Har ju tur om de räcker första veckan. Blahä.

I höst hoppas jag på en resa till Finland och en till London.

Nu ska jag snurra lite på pocket shop i hopp om att hitta en vettig bok att läsa.
//Annu

Ensam.

2008-07-21T16:48:00.002+02:00

Depression.

Sommarångest.

Ensamhet.

Saknad.

Ilska.

Sorg.

Tårar.

Och ingen ser, ingen förstår. Eller kanske är det så att ingen orkar bry sig.

Ge mig luft, mitt hjärta håller på stannar.

Frid

2008-07-19T11:39:00.002+02:00

Då var hon i Kuusamo igen, den heliga fridfulla stan där själen får vila. Det har iaf varit så många år.. känns som att det är borta nu. Frihet är långt ifrån, jag mer lyder och det känns som att jag bara är en börda för de andra. Att det är därför de bråkar på mig om allt.

Vägen hit gick rätt bra, tröttheten var övervägande och jag sov hela vägen till Uleåborg. Skönt. Tid för mig. Behövdes. Bara vara ensam. Här får jag inte sova som jag vill, då anses jag vara lat. Om de ändå förstod hur mitt huvud och min själ fungerar, att det är i sömnen min själ får vila. Endast då. Och kanske en stund de kvällar då alla lagt sig och jag sitter och ser på solnedgången.. ensam.. sent.. och bara lyssnar på tystheten. Den ger mig ro.

Förstör inte min frid.

Jobbpasset gick jättebra. Träffade mycket nya människor och arbetsuppgifterna var rätt bra :) Hoppas de kallar mig igen.. för om jag inte ska jobba i taxfree är det tapas som blir bra för mig.

Jag har hemlängtan. Undrar hur det kommer bli.. om det blir som det ska. Hur livet kommer bli, efter att sommaren är slut och.. ja. Vi får se.

Det är dags att snart åka o möta upp Petri på busstationen, vi ska på Rukarock ikväll och se Apulanta :) Skiitkul. Idag ska INGEN då förstöra min glädje över det.

Jag längtar hem. Jag längtar efter riktiga vänner, människor som vet hur jag fungerar.

Riga

2008-07-16T04:26:00.002+02:00

Slutat jobba igen.. klockan är snart halv 5 och jag börjar jobba klockan 11 igen. Trötthet, så inåt helvete. Vi var i Riga igår, tisdag.. men jag kom aldrig av båten, jag var upptagen med något jag inte väntat mig riktigt. Jag gjorde nåt jag lovat att jag inte skulle, men det känns inte som att det spelar större roll, det uppfyllde ett behov och så får det vara.

Idag är min sista dag, då åker jag iväg till Kuusamo efter jobbet. Stockholm-Åbo med Amorella, sen Åbo-Uleåborg med tåg och Uleåborg-Kuusamo med buss. Framme torsdag kväll 19:30. Usch va öm min rumpa kommer vara.

Ska jobba i taxfreen 25-28e. Så jag är hemma i Gbg tidigast kvällen den 28e... om det inte dyker upp mer jobb på en gång. Jag tar det jag får nu, det börjar kännas lite tungt med ekonomin och fuck, jag trivs ombord.

Har träffat ett par tvillingar, så himla trevliga. De är från Åland, jobbar båda ombord nu i sommar. Den ena bor i Göteborg och det andra ska flytta dit i vinter, hennes kille bor där. Och vet ni, han jobbar på Ågrenska. Vad är oddsen?? Vi jobbar tom med samma grupper av brukare, helt galet.

Jag har bestämt mig. Har jag inte fast tjänst, eller åtminstone långvikariat i årsskiftet slutar jag här ombord. Då får det vara nog. Men jag trivs ju så bra, så vi hoppas på det bästa.

Det är en tid med förändring, nya bekantskaper. Viss förändring tär på mig, men de nya bekantskaperna gör mig starkare. Friska fläktar.

Det känns lite som att jag kan andas igen.

Nattetankar

2008-07-14T04:36:00.002+02:00

Underlig kväll. Väldigt underlig.

Jobbade 12-16 idag i cafét. Det var rätt trevligt, jobbade ihop med två bra tjejer och det va trevligt att prata lite. Annars har jag mest jobbat i stressig miljö och inte fått så mycket social kontakt mer än typ "hej" och "snälla, skulle du kunna....?"

Kvällen och natten var det tapas igen. Äckligt lugn kväll. så jag satt och vek servetter några timmar inne på Food Garden. Det va rätt avslappnande, schysst stämningsbelysning och ingen stress. Dock gav detta tid att tänka... och ta upp sms-kontakt med kanske opassande person. Någon jag varit arg på, men som jag börjat sakna på något underligt vis. Vårat samtal under natten fick mig att förstå varför jag var så himla arg för en sak som många tyckte va onödig.. Less som satan, men ändå finns saknaden kvar. Alltid denna saknad. efter den personen var för mig, innan jag insåg vem människan egentligen var. Jag har ju en tendens till att älska människor för den jag tror de är..

Insikt igen. Jag mår inte bra och mycket av det handlar om att min terapeut slutat. Förstod det idag. Känns på nåt sätt som att jag förlorat en vän.. (ja, jag vet att hon inte var min vän)
Mycket har försvunnit ur mitt liv och det har tagit hårt på mig. Hårdare än jag trodde. Jag skulle behöva terapi nu.. men får vänta en månad innan min första tid hos Inger är.

Jag var SÅ nära på att höra av mig till den saknade inatt, men jag lät bli. Rädslan för ett uteblivet svar var alldeles för stor. Eller kanske var det rädsla för fel svar. Frågan är...

Nu, varm choklad och sen ska jag raka benen. Inte alls trött än. Bajs.

Åländsk fottortyr

2008-07-13T05:50:00.003+02:00

Det är en skylt på min hyttdörr med texten "Förbjudet att tömma satsen på denna vägg". Jag tycker det är roligt :D

Jag har jobbar 12 timmar stående och springande. Det kallas för "Åländsk fottortyr" och utövas på Ålands hav inom restaurangrörelsen. Det har varit väldigt jobbigt, men faktiskt ganska roligt oxå. En av fördelarna med att jobba lite här o var på båten är att man lär känna folk.

Mitt schema för denna kryssning har ser ut såhär: Tapasnisse 18-06.. cafénisse 12-16. Så egentligen borde jag ligga o sova nu, för imorn ska jag jobba så jag inte får mer än absolut max 5 timmars sammanhängande sömn. Tror dock inte jag kan somna för mina tankar finns i ett ställe som jag borde akta mig för just nu- det där känslolivet jag skrev om igår.

Jag kommer inte in på helgon. Det är nåt skumt med datorerna här.

NU ska jag ta en kopp varm choklad och hoppa i säng som om det inte fanns en morgondag.

Känsloliv på vågorna

2008-07-12T05:51:00.003+02:00

Tillbaka ombord på Cinderella. Denna gången jobbar lilla jag på Tapas & grill som nisse, vilket innebär massa diskplock och såna roliga saker. Dock är det helt okej, jävligt långa nätter dock. Jobbar 18-06.. men det funkar. Ont i fötterna! Men, övertidspengar. Allt väger upp i slutändan ;)

Det här med känslolivet är en underlig sak. Hur man hemma känner en helt annan sak än ombord, precis som om man var olika person på dessa stället. Personen som jag är så himla arg på och hemma skiter fullständigt i blir plöstligt saknad när jag kommer ombord. Kanske är det för att det är lite ensamt här när jag inte jobbar med mina vanliga kollegor. Eller kanske. bara kanske, är jag inte så arg iaf.. Prioritering igen.

Smärtan över livets förluster försvinner inte vart jag än är. Saknaden är stor, även fast jag är ombord. Vissa känslor är man alltid säker på, och detta är en av de. Jag vet vad som är rätt för mig, och det saknade, är så jävla rätt. Det är något som bara måste bli.

Det kanske blir en lång väntan, med ett hemskt avslut... eller en lång väntan värt varenda sekund. Jag hoppas på det senaste.. och jag drömmer om min fairytale-ending. För någonstans vet jag... att det är jag värd.

Det slog mig hårt och skoningslöst...

2008-07-10T00:12:00.005+02:00

Tankar tankar, tankar på tankar. Och så blandar vi in lite känslor oxå, för att göra det hela lite mer obehagligt.

Livet håller på förändras, jag gillar inte förändring. Fast denna gången innebär förändringen att jag förlorar något. saker försvinner ur mitt liv. Det tycker jag inte om. alls.

Det händer för mycket på en gång. Känns som världen rasar över mig och jag har inget tak som kan skydda mig. Enda skyddet jag har är min styrka och den räcker inte långt. Inte när hoppet är borta. Det där hoppet jag haft som väckarklocka på mornarna, den som gett mig en kalldusch även när det känns som att det inte var värt besväret.

Många säger till mig att jag inte ska ge upp. Att jag ska vänta och se vad som händer, för att resultatet kan vara så värt det i slutändan. Det kan bli så himla bra. Så som jag trodde det skulle bli från början. Fairytale ending. Jag hand i hand med det som var menat. En annan trycker ner mig hela tiden och försäkrar att hoppet faktiskt är borta. Bättre att söka mig till marker där jag uppskattas mer. Men hoppe tär det som ska hålla en levande, varför skulle någon vilja få mig att tro att det inte finns nåt hopp mer? Jag förstår inte.
Varken min själ eller min kropp orkar den här psykiska tortyren jag blivit utsatt för, det får vara över snart.

Idag kom jag att tänka på hur sällan det faktiskt är någon hör av sig till mig. Ringer mig.
Förutom mina föräldrar är det ett fåtal som försökt nå mig senaste veckan..
De flesta ringde mig för att jag försökt nå de men inte fått nått svar. Catti brukar ringa mig rätt ofta, det uppskattas mycke, hon är en skatt. Men det känns fortfarande som att jag för det mesta är den som ringer och hör av mig överlag. Men så har det varit nästan alltid. Jag undrar lite varför.

Det börjar verka som att jag tappat bort mig själv mycket de senaste månaderna. Jag vet inte riktigt längre vad som är viktigt för mig. Känns som att jag jämtär ute och letar efter nåt nytt och roligt, något för att piffa upp mitt liv. Har gjort mig av med många gamla bekantskaper som inte betydde så mycket.. jag har tom förlorat vänner som betydde mycket för mig. Något händer med mig och jag vet inte riktigt om jag tycker om det. Saker som förut var roliga är mindre intressanta nu, jag behöver en större och större kick av livet för att känna något alls.
Den ultimata känslan. Det var en vacker söndagkväll. Well, borta det med nu.

Vart kommer jag hitta mig själv om några månader? Ens om en vecka? Jag har verkligen ingen aning för att jag har tappat bort delar av mig själv som förut var viktiga. Nu har all energi fokuserats på hoppet. Jag måste få tillbaka hoppet.

Jag ser andras smärta men jag kan inte riktigt relatera. Min smärta är något annat. Jag vill kunna förstå och hålla hand om veta vad jag ska säga, men istället skjuter jag undan. Jag är för full av min egen skit för att orka. Det är så himla själviskt och jag kan hata mig själv för det tidvis. Men som min syster en gång sa till mig "Du måste bry dig om dig själv i första hand, för ingen annan kommer göra det åt dig". Hon var klok min syster när hon sa det, och hon nådde mig på ett sätt hon aldrig gjort innan.

På senaste tiden har vissa saker slått mig hårt och skoningslöst. Hur mycket jag älskar mina föräldrar är en av de. Hur stark jag kan vara är en annan. Och en som slog mig otroligt var hur oerhört bra jag är på att hålla masken när det behövs. Det är skrämmande.

Jag har många berättelser att berätta och mycket känslor att dela med mig av, men nu är det dags för mig att sova.

Vändpunkt

2008-07-06T23:17:00.003+02:00

Nu får det vara nog.
Såhär kan jag inte ha det.

Punkt slut, nu ska saker och ting bli annorlunda.

Idag har jag varit på stan med min kära mor. Umgicks med henne igår kväll också, vi grillade och umgicks. Idag shoppade vi lite och åt ute, det var riktigt trevligt faktiskt.

Det slog mig för ett tag sen att jag kommer bli tvungen att leva med att mina föräldrar förmodligen dör innan mig. Någon dag kommer jag få veta att mamma eller pappa, eller båda, gått bort. Det är en hemsk tanke. Hemsk hemsk hemsk. Men jag måste säga det, jag har haft himla tur som fått såna föräldrar som mina. De är faktiskt guld.

Jag har en längtan. Efter något stort.

"Vad ger dig styrkan att vakna upp varje morgon?
För mig har det alltid varit min fantasi om ett fint liv. Det där jag alltid drömt om.. fantasin om att det kan bli bra.

Idag sa en vän att mitt största fiende är min fantasi. Han har rätt. Kanske var det jag som drömde om att allt gick så bra. Nu har det iaf kraschat. Nu vågar jag inte fantisera mer. Vad ska nu få mig att vakna på morgonen?"
-från min helgondagbok igår.

Jag kan ännu inte öppna mig för dig bloggen lilla. Det känns lite kusligt att vem som helst kan läsa.. och veta att det är jag. Vi får se, någon dag kanske tiden är inne för att sluta gömma mig och låta världen veta vem jag egentligen är.

Borderline

2008-07-06T01:13:00.002+02:00

Jag har på det senaste fått några frågor om vad borderline är för något. Jag tycker personligen det är skitsvårt att förklara, så jag lägger in en liten förklarning här, så de som är intresserade får läsa. (kopierat från Jennys helgondagbok för jättelänge sen)

Borderline:
Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.

Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline-patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är ”värdelösa” eller ”omöjliga att älska”.

Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera ”goda” och ”onda” sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.

Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.

Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.

Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan ”skymma” att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.

Borderlinepatienten:
(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer.
(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
(7) känner en kronisk tomhetskänsla
(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

Jag måste nu lägga till att allt som står här inte alls stämmer in på min diagnosbild, så ta inte förgivet att jag är på ett eller annat sätt. Men det här är den allmänna bilden, det här är borderline.

Min första blogg

2008-07-05T23:53:00.003+02:00

Idag var det dags för mig att börja blogga. Kanske var det pga tristess, kanske för att jag tröttnat på att gömma mig i min helgondagbok, men här är jag nu. Vad jag kommer skriva här vet jag inte, hur länge det varar, det vet vi inte heller, men vi får se.

Varför Levoton Tuhkimo?
Jo, det är en av de bästa låtar (enligt mig) som gjorts i finsk musikhistoria, en av de låtar som först rörde mig, någonsin. Levoton Tuhkimo betyder på svenska ängsliga/oroliga/rastlösa Askungen och egentligen, vad beskriver mig bättre? Förutom att jag inte fått mitt lyckliga slut.. än. Men jag hoppas och ber till alla tillgängliga gudar och såna dära att jag är på väg dit.

Idag känns livet inte speciellt hoppfullt. Jag "trillade dit" i torsdags, första gången på månader. Det var länge sen jag fick en sån panikattack som jag inte kan själv hantera och få bort, så det blev en liten sväng till Sven och en massa mediciner som gör mig groggy, först nu börjar jag känna mig någorlunda levande igen. Mest av allt är jag besviken på mig själv, för att jag inte var så stark som jag intalat mig själv att jag blivit. allt pekade ju på det. Att jag mådde bättre. Jo, jag mådde bättre, det bara gick över.

Så idag har jag kramats med mamma och grillat. Skulle egentligen åkt iväg på jobb idag, men pga en väldigt ond armbåge efter min lilla attack i torsdags blev jag sjukskriven och är nu hemma fram till fredag. Ilska, gap, skrik och gråt, men hemma är jag, några dagar till.

Det här var mitt första inlägg. Det är jag som är Eskimo. God natt.

Kommentarer uppskattas.