Jag älskar honom. Den stora kärleken. Min finaste.
På senaste har allt gått så himla fint, vi har det bra. Det är så bra att det blir overkligt. En fantasi som jag haft så länge som plötsligt är sann.

Jag har inte förändrats. Inte tillräckligt. Mitt jag är det samma och det vill jag inte ska förändras, men tankegången, psyket. Det mesta går framåt, men vissa saker verkar bara bli värre. Paranoian. Jävla paranoia. Illamåendet kommer krypande med den och håller i sig tills motsatsen övertygats för mig. Inatt är det extra illa. Ett enkelt litet sms hade räckt.

Helt slutkörd. Jobbat alldeles för mycket mer än vad jag egentligen orkar. Och än är de inte slut. Sen vet jag inte alls vad som händer.