Kan du tro..?

Kan du tro på mig när jag säger att jag försöker?
Finns det en chans att se smärtan utan att ta det personligt?

Förändringar skapar osäkerhet. Den förändrar mig. Allt blir annorlunda, vardagen har förändrats. Nu är det någon som ser ångesten hela tiden. Den där som länge hållit sig borta men som då och då fortfarande tar över mekanismen som kallas jag. Mig. Vilket som. Är inte van vid att behöva visa smärtan för andra, jag har för det mesta tagit den själv, klarat mig egenom det värsta själv. Jag försöker svälja det, tränga undan ångesten, för att inte belasta det fina som finns omkring mig. Det fina som faktiskt gjort att ångesten nu längre inte är en daglig sak, utan mer något som hoppar på mig när jag släpper ner garden.

Lycka är en underlig sak. Den faller inte mig naturligt. Men nu finns den där. Lyckan. Överallt i mitt liv, den värmer mig dagligen. Man skulle kunna sätta ett namn på det, men jag hoppas att en del av det är ett resultat av mitt arbete med mig själv.

Virrvarr av känslor och tankar som snurrar runt.
Kan det vara så att det är såhär det kommer vara? Att jag kommer vakna bredvid den här underbara mannen varje morgon i resten av mitt liv? Jag önskar. Så väldigt. För kärlek som den här upplever man bara en gång. Och den gången är nu.

Titta, hon ler.

Det tar lite tid emellan mina inlägg nuförtiden. På nåt sätt finns det inte tillräckligt att skriva om, även fast det händer så otroligt mycket. I skrivande stund sitter jag hemma med min ögoninflammation och försöker få lite städat, men det går inge vidare. Har inte riktigt hittat motivationen, orken finns där för en gångs skull.

Tiden går till att söka lägenhet och fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Tog tag i sökandet till universitetet, så nu är det gjort. Juridisk grund och fortsättningskurs blir det om allt går som jag önskar. En termin till att bara plugga och jobba på ågrenska, jag tror det skulle göra mig gott. Kunskap har ingen dött av.

Blev av med min plånbok i fredags och någon underbar människa har lämnat in den på polisstationen, så jag får ta mig dit och hämta den. Ger mig hopp om att mänskligheten kanske inte bara är ond. Någon okänd människa gjorde mig denna stora tjänst. Önskar jag kunde tacka personligen.

Senaste veckan har gått mycket till funderingar om förtroende. Kan jag se förbi att mitt förtroende svikits? Ska jag acceptera att jag inte vet om jag kan lita på människor i min närhet? Alla är vi olika och det ska man respektera, men vissa saker kan man inte skylla på personlighet. Vet inte vad jag ska tycka och tro och har inte ork till att försöka lösa något som jag själv inte riktigt har kunnat förstå mina känslor för. Om man inte kan lita på någon med de små sakerna, hur ska man då kunna veta att man kan lita på personen i de stora viktiga sakerna?
Mitt förtroende är inte lätt att få. Tappat förtroende är ännu svårare att få tillbaka.


Livet har bestämt sig för att le mot mig. Jag ler tillbaka, jag låter inget förstöra det här nu.

Jag älskar honom. Den stora kärleken. Min finaste.
På senaste har allt gått så himla fint, vi har det bra. Det är så bra att det blir overkligt. En fantasi som jag haft så länge som plötsligt är sann.

Jag har inte förändrats. Inte tillräckligt. Mitt jag är det samma och det vill jag inte ska förändras, men tankegången, psyket. Det mesta går framåt, men vissa saker verkar bara bli värre. Paranoian. Jävla paranoia. Illamåendet kommer krypande med den och håller i sig tills motsatsen övertygats för mig. Inatt är det extra illa. Ett enkelt litet sms hade räckt.

Helt slutkörd. Jobbat alldeles för mycket mer än vad jag egentligen orkar. Och än är de inte slut. Sen vet jag inte alls vad som händer.

Återkomsten

Osynlighet. Är det ett faktum eller en sinnesstämning? Varför ropar de efter mig när jag inte ens finns? Jag försökte förklara för en vän att jag bara var hennes låtsaskompis, att hennes fantasi var väldigt bra. Hon gick inte på det. Men fortfarande, ibland tror jag inte att jag finns.

Jag har varit dålig på att blogga på senare tid. Huvudet har varit bortkopplat för det mesta, lever hellre i en känslovärld nu. För känslorna är bra. Borde sluta tänka så mycket, sluta analysera varje obesvarat samtal. Ibland kan jag inte ens besvara den enklaste frågan. Hjärnan går på högvarv för att få koppla av.

Det är en tid med mycket nya känslor, tankar och intryck. Jag har aldrig tittat på stjärnorna så innan. Trygghet blandat med rädsla och panik skapar stor förvirrning.
Kanske är det dags att komma ner på jorden igen, sluta sväva. Jag vill inte, jag vill stanna här.

Minnet

Vårpromenad i en värld från förr. En värld som var min. Min barndom, mitt liv. Allt jag visste. Vi gick, mamma pratade minnen. Saker jag inte längre minns.

Minnet har blivit sämre och sämre med tiden. Borde minnas, det är uppenbara saker. Jag känner igen det, men jag känner det inte. Känslomässig minnesförlust. Ställen som varit vardag för mig blir okända, jag hittar inte längre.

Jag hör vad ni säger, jag lyssnar, men ibland kommer jag inte ihåg något av det sekunder efter. Det är hemskt, för jag vill minnas.

Den här världen är inte min längre. Ingen av de vänner som fanns i den här världen delar den med mig längre. Allt det nya är en nyans gråare. För jag minns inte den här världen, varken som vacker eller ond. Det gör mig ledsen.

Jag har raderat mig själv från mina minnen. Tiden bygger på nya, men min barndom är till största delen borta.

Just nu.

Länge sen sist nu.. men nu sitter jag här, med inte så mycket att säga.
Prövningen i engelska B är äntligen över, efter mycket stress. Så otroligt skönt.
Har sökt in på skola och hoppas på att komma in, men det märker vi. Ska söka en skola till, medicinteknisk konsulent/inköpare. Låter intressant. Yes.

Och så har jag fått ett jobb :) Inte ett jättelyxigt jobb, men ett jobb. Börjar imorn. Nervöst, men ska bli kul att se hur långt mina vingar bär.

Iaf. Viktigast. Jag är kär. Upp över öronen förälskad. Och glad. Han gör mig glad ^^ Det ni!

Hon den där Asta.

Jag älskar att höra de jag tycker om skratta. Det värmer mig.

Senaste tiden har varit samma bergodalbana som det varit länge nu. I mig är det inte mycket som förändras, tankarna är de samma. Känslorna är de samma. Ångesten är lika påtaglig som förut, förutom att den inte längre kommer attackmässigt så ofta som förut.
Men det finns nånting mer i mig nu. En känsla av värme. Glädje.

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att le på sistone. Le, sådär med hjärtat och ögonen och hela alltet. Jag. Inte masken. Jag, riktiga jag.

Ibland är det svårt att skilja på mig och masken. T.o.m för mig. Asta brukar jag kalla henne, hon som får ta över när jag inte riktigt orkar. Hon är som ett extra batteri. Jag har lärt henne hur man får ögonen att tindra av lycka, även när insidan är ett totalt kaos. Asta är bra på det sättet, hon kan lura nästan vem som helst. Hon kan övertyga mig om att allting är bra, att allt är på låtsas. Oftast håller det inte länge, jag ser egenom hennes lögner. Asta är min största trygghet och mitt värsta fiende.

Min önskan är att kunna avveckla henne. Har en bra början, jag kan trycka undan henne när jag vill. Det går inte alltid, men oftast. Jag har inte skilda personligheter. Jag har bara ett skyddsnät.

Huvudet går på högvarv. Mycket som ska göras, mycket som ska läras. Det är rätt skönt att ha så mycket att göra att man inte hinner mer att tänka på annat.