Hon den där Asta.

Jag älskar att höra de jag tycker om skratta. Det värmer mig.

Senaste tiden har varit samma bergodalbana som det varit länge nu. I mig är det inte mycket som förändras, tankarna är de samma. Känslorna är de samma. Ångesten är lika påtaglig som förut, förutom att den inte längre kommer attackmässigt så ofta som förut.
Men det finns nånting mer i mig nu. En känsla av värme. Glädje.

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att le på sistone. Le, sådär med hjärtat och ögonen och hela alltet. Jag. Inte masken. Jag, riktiga jag.

Ibland är det svårt att skilja på mig och masken. T.o.m för mig. Asta brukar jag kalla henne, hon som får ta över när jag inte riktigt orkar. Hon är som ett extra batteri. Jag har lärt henne hur man får ögonen att tindra av lycka, även när insidan är ett totalt kaos. Asta är bra på det sättet, hon kan lura nästan vem som helst. Hon kan övertyga mig om att allting är bra, att allt är på låtsas. Oftast håller det inte länge, jag ser egenom hennes lögner. Asta är min största trygghet och mitt värsta fiende.

Min önskan är att kunna avveckla henne. Har en bra början, jag kan trycka undan henne när jag vill. Det går inte alltid, men oftast. Jag har inte skilda personligheter. Jag har bara ett skyddsnät.

Huvudet går på högvarv. Mycket som ska göras, mycket som ska läras. Det är rätt skönt att ha så mycket att göra att man inte hinner mer att tänka på annat.