Vårpromenad i en värld från förr. En värld som var min. Min barndom, mitt liv. Allt jag visste. Vi gick, mamma pratade minnen. Saker jag inte längre minns.
Minnet har blivit sämre och sämre med tiden. Borde minnas, det är uppenbara saker. Jag känner igen det, men jag känner det inte. Känslomässig minnesförlust. Ställen som varit vardag för mig blir okända, jag hittar inte längre.
Jag hör vad ni säger, jag lyssnar, men ibland kommer jag inte ihåg något av det sekunder efter. Det är hemskt, för jag vill minnas.
Den här världen är inte min längre. Ingen av de vänner som fanns i den här världen delar den med mig längre. Allt det nya är en nyans gråare. För jag minns inte den här världen, varken som vacker eller ond. Det gör mig ledsen.
Jag har raderat mig själv från mina minnen. Tiden bygger på nya, men min barndom är till största delen borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar