Återkomsten

Osynlighet. Är det ett faktum eller en sinnesstämning? Varför ropar de efter mig när jag inte ens finns? Jag försökte förklara för en vän att jag bara var hennes låtsaskompis, att hennes fantasi var väldigt bra. Hon gick inte på det. Men fortfarande, ibland tror jag inte att jag finns.

Jag har varit dålig på att blogga på senare tid. Huvudet har varit bortkopplat för det mesta, lever hellre i en känslovärld nu. För känslorna är bra. Borde sluta tänka så mycket, sluta analysera varje obesvarat samtal. Ibland kan jag inte ens besvara den enklaste frågan. Hjärnan går på högvarv för att få koppla av.

Det är en tid med mycket nya känslor, tankar och intryck. Jag har aldrig tittat på stjärnorna så innan. Trygghet blandat med rädsla och panik skapar stor förvirrning.
Kanske är det dags att komma ner på jorden igen, sluta sväva. Jag vill inte, jag vill stanna här.