Kan du tro..?

Kan du tro på mig när jag säger att jag försöker?
Finns det en chans att se smärtan utan att ta det personligt?

Förändringar skapar osäkerhet. Den förändrar mig. Allt blir annorlunda, vardagen har förändrats. Nu är det någon som ser ångesten hela tiden. Den där som länge hållit sig borta men som då och då fortfarande tar över mekanismen som kallas jag. Mig. Vilket som. Är inte van vid att behöva visa smärtan för andra, jag har för det mesta tagit den själv, klarat mig egenom det värsta själv. Jag försöker svälja det, tränga undan ångesten, för att inte belasta det fina som finns omkring mig. Det fina som faktiskt gjort att ångesten nu längre inte är en daglig sak, utan mer något som hoppar på mig när jag släpper ner garden.

Lycka är en underlig sak. Den faller inte mig naturligt. Men nu finns den där. Lyckan. Överallt i mitt liv, den värmer mig dagligen. Man skulle kunna sätta ett namn på det, men jag hoppas att en del av det är ett resultat av mitt arbete med mig själv.

Virrvarr av känslor och tankar som snurrar runt.
Kan det vara så att det är såhär det kommer vara? Att jag kommer vakna bredvid den här underbara mannen varje morgon i resten av mitt liv? Jag önskar. Så väldigt. För kärlek som den här upplever man bara en gång. Och den gången är nu.