Titta, hon ler.

Det tar lite tid emellan mina inlägg nuförtiden. På nåt sätt finns det inte tillräckligt att skriva om, även fast det händer så otroligt mycket. I skrivande stund sitter jag hemma med min ögoninflammation och försöker få lite städat, men det går inge vidare. Har inte riktigt hittat motivationen, orken finns där för en gångs skull.

Tiden går till att söka lägenhet och fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Tog tag i sökandet till universitetet, så nu är det gjort. Juridisk grund och fortsättningskurs blir det om allt går som jag önskar. En termin till att bara plugga och jobba på ågrenska, jag tror det skulle göra mig gott. Kunskap har ingen dött av.

Blev av med min plånbok i fredags och någon underbar människa har lämnat in den på polisstationen, så jag får ta mig dit och hämta den. Ger mig hopp om att mänskligheten kanske inte bara är ond. Någon okänd människa gjorde mig denna stora tjänst. Önskar jag kunde tacka personligen.

Senaste veckan har gått mycket till funderingar om förtroende. Kan jag se förbi att mitt förtroende svikits? Ska jag acceptera att jag inte vet om jag kan lita på människor i min närhet? Alla är vi olika och det ska man respektera, men vissa saker kan man inte skylla på personlighet. Vet inte vad jag ska tycka och tro och har inte ork till att försöka lösa något som jag själv inte riktigt har kunnat förstå mina känslor för. Om man inte kan lita på någon med de små sakerna, hur ska man då kunna veta att man kan lita på personen i de stora viktiga sakerna?
Mitt förtroende är inte lätt att få. Tappat förtroende är ännu svårare att få tillbaka.


Livet har bestämt sig för att le mot mig. Jag ler tillbaka, jag låter inget förstöra det här nu.