Varför?

"This life is like a suicide with no gun
Heart is full of love but soul is crying
Knowing this is what you've been hiding from
Soon you will know...

No one can live
Broken hearted
Not that I know of anyway
If only you could break this
Shell around me
'Till that I'm standing on my own
Living in denial all alone"

Negative- A song for the broken hearted

Jag tänker, jag funderar, jag grubblar. Det gör bara ont. Hur kunde det bli såhär? Varför lät jag det bli såhär? Kanske driver jag bort folk från mig, eller så är det så som jag alltid misstänkt, jag är bara inte värd nåt annat än att det alltid går åt helvete.

Och jag får inte ens ett svar.

Jag har förlorat. Igen. Varje gång saker skiter sig så är det alltid jag som står kvar ensam. Det är aldrig jag som vinner något på det, jag är alltid den som blir lämnad ensam. Det här är inte första gången och det förmodligen inte sista heller. För jag lär mig aldrig.

-03 sa han "Du är oälskbar. Det är helt omöjligt att älska dig"
Jag tror honom. Han kände mig, han kände mig väldigt väl. Och han hade rätt.

Jag tycker inte synd om mig själv om det är så det låter. Jag försöker mest hitta felen i mig som gör att jag alltid hamnar i de här situationerna. Varför det blir som det blir. Någonstans i mig måste det ju sitta, för det kan inte vara så att alla andra bara är dumma i huvudet.

Jag är naiv. Jag vill alltid tro det bästa om människor. Även fast jag inte litar på de så ger jag ut mig själv i deras händer, gör mig sårbar.

Inatt pratade jag med en person som de flesta som känner mig tycker jag ska hålla mig väldigt långt ifrån, då han gjort mig otroligt illa. Men inatt var han den bästa trösten jag kunde få, för han har, trots att det gått nästan tre år, inte släppt mig. När jag måste ha någon, så finns han på andra sidan linjen. Och jag kan alltid lita på att han är det största svinet på planeten, så honom kan jag lita på. Han sa att jag släpper folk för nära mig för fort. Det är sant. Han sa även att jag var värd bra saker. Det värmde. När de kom från honom.

Många säger det. Att jag är värd bra saker. Ändå är det många av de som gör mig illa. "Du är värd bra saker, men jag hugger dig i ryggen nu. Bättre lycka nästa gång, ha det gött" Det är ganska vanligt. Och nu pratar jag inte om det som hänt nu nyligen, utan mitt liv i allmänhet. Och förmodligen inte bara mitt liv, tror det är så för många.

Det enda jag egentligen undrar är: VARFÖR?

Jag var på väg att ge upp, jag är fortfarande delvis där. Men just nu känns det som att jag vill slå tillbaka och visa att jag ännu en gång klarar av att stå kvar själv. Att jag alltid lägger nya rötter någon annanstans och inte behöver bli nerslagen av människor som inte förstår.

Trots detta gör det ont. Det gör så fruktansvärt ont.
Tack vänner, ni riktiga vänner, som ringt och frågat hur jag mår, som sagt att jag klarar det här, som faktiskt funnits där. Det är ni som gör det värt att kämpa.



Bara en liten stund senare:
Orken försvann. Ångesten kom tillbaka och det känns inte värt längre.

Trasig

Varsågod. Här är mitt liv. Ta det om du vill ha det. Jag ger upp nu.

Nattuppdatering.

Jag har sovit sammanlagt 2,5 timme sen jag kom ombord igen. Det blev alkohol och mysigt sällskap igårkväll/natt och inte så mycket sömn, men jag njöt av att få känna mig delaktig igen. Varma kramar som fick mig att känna mig lite mer hel.

Ibland har man vänner som man inte visste om. Det uppskattas. En peson som jag knappt pratat med innan tröstade mig när jag fick beskedet om Sibbe och nu kom hon och frågade hur jag mår.. Jag fick en kram som uppskattades och hon sa att hon fanns där om jag behövde henne. Och detta från en person jag knappt pratat med innan. Vissa människor är bra fantastiska.

Jag har en underlig saknad i bröstet som jag inte alls vill ha. Förvirrande känslor som jag vet bara finns för att jag är båtjag och hemmajag kommer känna helt annorlunda. Förbjudna känslor. Kanske går de bort snart. Jag hoppas det.

Nu är det inte länge kvar av detta passet. Ska till Mirja på söndag och det känns jättetrevligt. Vissa vänner som finns så långt borta men ändå så nära behöver man en dos av när man har chansen. Jag ser verkligen fram emot det :)

Saknaden efter de som är borta från den här jorden är stor. Det är overkligt. Sibbe kan inte vara död. Han kan bara inte det. Jag vägrar. Kanske blir det verkligt när jag kommer hem, just nu har jag ändå slagit av de där tankarna, även fast det är ett stort hål i bröstet på mig.

Sömn nästa.

Sen jag kom ombord: Jobba 17.30-23.00. Festa. Sova 05.45 Vakna 08.00 Jobba 09-16 Rast. Jobba 16.30-18.30. Rast. Sova en halvtimme, handla taxfree, äta lite. Jobba 21-02.30. Nu, SOVA!

Kanske är det det som håller ihop mig.

Det skriker i mig. Jag vill skrika men ingenting kommer ut. Känslorna är så starka att jag vill kräkas ut de. Det som förut idag kändes lite rofyllt och stillsamt är nu ett panikartat kaos av känslor som river mig blodig från insidan.

Mitt tåg till jobbet åker om fem timmar. Det blir ingen sömn inatt, det kan jag räkna ut ganska lätt.

Förtvivlan. Känner mig lämnad ensam med all min smärta. Men vad kan någon göra åt det egentligen? Det är ingen som vet hur just jag känner. De andra försöker fortsätta som ingenting.. men jag hörde på hennes röst att hon gråtit. Samma förtvivlan som jag känner, samma sorg, kanske tom starkare, djupare.

En vän var orolig att jag skulle skada mig. Jag försökte lugna henne.. eller var det egentligen mig själv jag försökte intyga om att jag va okej? För nej, jag är inte okej. Inte alls. Inte nånstans.

Det som för ett tag sen kändes så himla bra gör nu ont mer än nånsin. För ingenting är sant, de är bara mina illusioner om något jag önskar fanns, men som egentligen är något helt annat. Mitt twistade lilla huvud som försöker lura mig att jag har ett värde. Inbillning. Jag är inte pessimistisk, jag är realistisk efter mina egna erfarenheter. Jag vet min egen kapasitet och nej, jag är inte stark. Jag vet att ni säger det, ni kanske tom tror det, men då blir ni lurade, precis som tom jag någon gång då och då blir. Hur ska jag veta vad som är verkligt och vad som egentligen är sant när jag inte alltid ens vet om mina egna minnen är verkliga eller om det är något jag hittat på?

Min själ är trött och sliten. Den har för många sår just nu för att kunna vila, den kämpar för att kunna andas och fungera vidare.

-Varför har du skruvar där? frågade barnen.
-För att hålla ihop mig såklart, svarade jag.

Kanske är det så. Kanske är de två skruvarna det som håller ihop mig.

Sibelius

Min underbara lilla Sibbe är borta. Han avlivades idag 08.20, han hade lungcancer.
Pappa ringde mig på jobbet igår och berättade.. han hade varit hos veterinären och det hade tatt röntgenbilder och de konstaterade att det inte fanns något att göra. Jag åkte hem med en gång, kunde inte tänka mig att inte finnas där den sista tiden för honom. Så igår kväll kramade jag honom, pussade på honom och förklarade för honom att jag älskar honom. Det kommer jag alltid göra.

Det är för mycket död i mitt liv just nu, för mycket som påminner mig om att allt tar slut någon gång. Iaf i den här världen.

Imorgon åker jag tillbaka till båten. Det blir säkert jättejobbigt för mig, men jag måste göra det, känns som att saker var oavslutade när jag åkte hem.

Jag skänker alla mina tankar till Sibbe och Johanna som nu springer runt där borta någonstans glada över att vara ihop igen. Jag längtar dit, men har väl förstått att det inte är min tid än.

Ängel

Igår var det fem år sen hon gick bort. Min bästa vän. Min syster. Hon som kände mig.. Johanna. Gråt i halsen hela dagen och jag försökte kämpa för att dölja det, men jag klarade inte av det. Bröt ihop på jobbet, de flesta förstod mig.
Hon är en ängel borta någonstans. Ibland längtar jag dit för att få vara med henne.

Jag tror jag har bestämt mig nu. Det är dags för mig att börja söka andra jobb. Det känns inte längre värt att kämpa för saker här. Jag behöver en ny start.

Jag behöver något mer av livet. Något som får mig att må bra, inte bara fungera, utan även må bra.

Folk förstår inte mig. Därför jag inte kan prata med någon här, för när jag säger saker tittar folk underligt på mig och börjar prata om annat.

Längtar hem. Längtar till en ny start.

Jag ljög.

Cinderella. Då var man här igen.

Har varit tokdålig på att blogga senaste, men jag har varit lite för upptagen med att leva mitt liv för att skriva om det. Ber om ursäkt, jag ska skärpa mig ^^

Senaste veckan har varit upp och sen pladask ner.. upp igen och sen rakt in i väggen. Har haft besök och mycket sällskap, vilket såklart hjälp till. Många långa kramar och samtal med en vän som kommit att bli väldigt viktig för mig.

Opassande känslor. Såna jag inte borde ha för att de inte gör nåt bra. De kommer bara skada mig, så jag försöker bli av med de. Det går inte. De vill inte försvinna.
Och jag är arg och besviken och så fruktansvärt jävla rädd. Därför jag gråter, för att jag är rädd.

Sa jag att det var okej? Jag ljög. Det är inte okej.

Glad ångest

*hisp*
Fick idag ett mail från Bäckedals Folkhögskola om att jag har anmält mig till kursen "Mumintrollen och deras värld" Nej, det har jag inte, men fan vad jag vill gå den tänkte jag :) Så jag ringde och det finns platser kvar och han sa att jag såklart ska få gå den i år igen om jag vill, eftersom jag va tvungen att hoppa av förra året då jag hade för mycket på jobb o så.

WIII! Jag ska plugga Mumintroll :D:D:D

Nu måste jag handla kurslitteratur. Den första boken vi ska avhandla har jag redan, men resten tror jag inte jag har. Ska bli så roligt :)

Förövrigt har jag mått konstigt idag. Känner mig tokigt ensam och vet inte riktigt om jag vill vara hemma eller inte. Jag har konstiga känslor för mitt gamla företag som jag idag jobbar på och undrar lite hur jag egentligen känner och tänker.

Imorn ska jag iaf till Ullared och handla. Måte skriva shoppinglista och vägbeskrivning så vi hittar fram. Det här blir nog bra.



Fan, jag har ångest.

Jag/jag

Nu har jag blivit hemmajag igen, båtjag har sakta men säkert fejdat bort.
Hemmajag tänker väldigt mycket, ibland alldeles för mycket. Kanske var det gårdagens terapi som skrämde iväg båtjag, men det märktes tydligt att känslovärlden ändrades.

För visst är det två helt olika världar, båten och hemma. Det blir helt olika tankar och känslor, helt olika jag. Där är jag mycket mer lättsam.. hemma mer känslig och kanske mer sorgsen också.

Jag har roliga saker planerade resten av veckan. Det gör mig glad :)

Igår

Hemma.
Ni vet den där underbara känslan i hela kroppen när man klarat nåt man aldrig trodde man skulle klara och man kan inte sluta le och skratta lite för sig själv. Den känslan hade jag på tåget igår.

Gårdagen var riktigt intressant. Ska berätta för er =)

09.00 Annu börjar jobba och upptäcker att det inte finns speciellt mycket att göra, äckligt skön känsla efter att ha stressat varje morgon hela passet egenom.

09.58 Det ropas ut i högtalarna "Röd ett och två" tre gånger. Strax därefter ropar de ut i högtalarna "Branddörrarna stängs"

10.04 Generalalarmet går. Det tjuter och folk blir småstissiga och springer överallt. All personal börjar kuta på väg till sina samlingsplatser. Jag till däck 5 som jag ska vara med och evakuera. Vi blir tilldelade våra gröna evakueringsvästar och varsin pannlampa, jag får stå som trappvakt och ställer mig vid min trappa och... ja, vaktar. Ingen får gå ner och jag ska vägleda folk uppåt. I högtalarna ropar de ut att det brinner på fartyget, att våra brandmän försöker få ordning på elden och att folk ska ta sig till samlingsplatserna.

10.10 Vakterna kommer ner till däck 5 och ska hjälpas åt att bära de två rullstolsbundna killarna upp till samlingsplatsen.

10.28 Larmen för abandon ship går och det är dags för mig att lämna min plats som trappvakt.. jag börjar ta mig upp för trapporna, jag ska ju ända upp till elvan.. mjölksyra i benen och det går långsamt. När jag väl kommer upp ser jag massa människor i livvästar, redo för att överge skeppet.

10.35 De ropar ut i högtalarna att övningen är över. Vi går ner och lämnar våra evakueringsredskap och återgår till arbetet, som om ingenting skulle hänt.

11:25 Kommer från lunchen och caféservitören ropar in mig. Det har kommit ett mail till infot. Jag läser det och i korthet så är det någon kille som sett mig på jobbet men inte vågat prata med mig och önskar att jag tog kontakt med han.

11.55 Sätter mig vid datorn på min lunchrast och upptäcker att jag vunnit en auktion på tradera. En tågbiljett hem för 11kr. Perfekt!

13.50 Efter att ha städat golvbrunnar en liten stund bryter ett vattenkrig ut i cafépentryt. Patrik blir genom blöt för att jag står med en vattenslang och blöter ner han i ren ondska skrattandes.

15.30 Jag stressar helvete för att jag ska av och det är massor att göra för att jag blivit lämnad som ensam nisse sista tiden på dan och jag ska försöka hinna av oxå.

15.56 Jag är klar med nästan allt och bestämmer mig för att det får va nog. Går ner till hytten, byter om, drar ut mig och konkar med mig mina 6 flak, 6 1,2liters ölflaskor och min sviiintunga resväska ut ur båten där Christoffer står o väntar för han ska hjälpa mig få allt till tåget.

16.55 Sitter på burger king och äter och ser Laura och Tony i kön. De sätter sig och pratar med oss och det är riktigt trevligt att träffa de utanför båten.

17:15 Kommer på att tåget åker om 20 min och börjar ta mig till biljettautomaten för att hämta ut biljetten. Kön går långsamt och det slutar med att jag inte får ut nån biljett ur den automaten. Nu börjar de bli bråttom.

17:25 Konstaterar att det inte finns en chans att jag får hjälp på kundtjänst så jag ser mig om efter en automat, alla är svinlång kö till. Jag kommer inte hinna med tåget.

17:28 Frågar en tjej om jag kan få gå föra henne i kön, mitt tåg åker ju faktiskt om 7min.

17:30 Platformen som tåget åker ifrån ligger åt helvete och det finns ingen hiss så jag och Christoffer BÄR ner alla flak och ölflaskor och resväskan ner för trapporna. Springandes. Kommer ner, platformen är en trappa upp, vi skulle bara ner i en tunnel.

17:32 Ser en hiss. Trycker på knappen. HELVETE vad bråttom det är. Hissen kommer. Den är långsam.

17:34 Går på tåget. 1 min till avgång. Ger Christoffer en stor kram, för han är faktiskt bäst.

17:35 Tåget åker

17:36 Öppnar första ölen och pratar i telefon med Finn. Jag är på väg hem.

20:22 Efter fyra öl och nästan tre timmar av leenden och småskrattande och telefonpratande kommer jag fram till Göteborg. Pappa möter mig vid tåget och kör hem mig.

20:57 Hemma. Lycka. Sån otrolig lycka.

Det känns så sjukt skönt att vara hemma. Fint sällskap och intressanta samtal. Mycket skratt och mys. Borta bra.. men hemma alltid bäst. Javisst.