Kanske är det det som håller ihop mig.

Det skriker i mig. Jag vill skrika men ingenting kommer ut. Känslorna är så starka att jag vill kräkas ut de. Det som förut idag kändes lite rofyllt och stillsamt är nu ett panikartat kaos av känslor som river mig blodig från insidan.

Mitt tåg till jobbet åker om fem timmar. Det blir ingen sömn inatt, det kan jag räkna ut ganska lätt.

Förtvivlan. Känner mig lämnad ensam med all min smärta. Men vad kan någon göra åt det egentligen? Det är ingen som vet hur just jag känner. De andra försöker fortsätta som ingenting.. men jag hörde på hennes röst att hon gråtit. Samma förtvivlan som jag känner, samma sorg, kanske tom starkare, djupare.

En vän var orolig att jag skulle skada mig. Jag försökte lugna henne.. eller var det egentligen mig själv jag försökte intyga om att jag va okej? För nej, jag är inte okej. Inte alls. Inte nånstans.

Det som för ett tag sen kändes så himla bra gör nu ont mer än nånsin. För ingenting är sant, de är bara mina illusioner om något jag önskar fanns, men som egentligen är något helt annat. Mitt twistade lilla huvud som försöker lura mig att jag har ett värde. Inbillning. Jag är inte pessimistisk, jag är realistisk efter mina egna erfarenheter. Jag vet min egen kapasitet och nej, jag är inte stark. Jag vet att ni säger det, ni kanske tom tror det, men då blir ni lurade, precis som tom jag någon gång då och då blir. Hur ska jag veta vad som är verkligt och vad som egentligen är sant när jag inte alltid ens vet om mina egna minnen är verkliga eller om det är något jag hittat på?

Min själ är trött och sliten. Den har för många sår just nu för att kunna vila, den kämpar för att kunna andas och fungera vidare.

-Varför har du skruvar där? frågade barnen.
-För att hålla ihop mig såklart, svarade jag.

Kanske är det så. Kanske är de två skruvarna det som håller ihop mig.