Några timmar av totalt kaos

Upp o ner. Berg o dalbana hit o dit.

Igår hade jag en väldigt mysig kväll. Laga mat och titta på serier med underbart sällskap och ligga kramas i sängen. Såna kvällar som gör hjärtat varmt.

Idag var några timmar ett totalt kaos. Det svartnade igen, sådär som det gör när paniken är nära och allt bara snurrar. Jag kände mig lämnad, värdelös.. Jag trodde inte någon som känner mig så väl skulle kunna säga en sån sak, göra så.

Såna här saker händer inte bra människor om och om igen. Vad har jag gjort för att förtjäna de här?

Någon som jag inte träffat på ett tag, som jag inte känner särskilt väl, sa att hon bryr sig om mig idag. Det värmde. Tack.

Det gör ont. Jag förstår inte riktigt, men jag vet att det gör ont och jag mår illa.
Jag vill kramas.

Axel

Den 26/10 föddes min lilla systerson, Axel. Han va frisk o tjock. Och jag är moster till ännu ett litet skrutt.

Det är en underlig tid för en liten mig. Saker händer och tiden går så fort att jag inte alls har tid att tänka o känna innan dagen glidit förbi. Hyperkänslig för småsaker och orolig för det mesta. Besviken på någon jag hoppats mycket mer av och saknandes en person som varit borta från mig ett alldeles för långt tag.

Sysselsätter mig det bästa jag kan. Börjar misstänka att det blir lite för mycket, då jag känner mig stressad mest hela tiden. Kanske är det inte alls så att jag behöver stressa, men det ligger väldigt nära nu hela tiden.

Det är en förvirrande tid. Men det känns ändå bra stundtals.

Smalgarderob

Idag var det dags att rensa klart i garderoberna så det får plats med nytt. Min gamla, smala, garderob fick åka ner till källaren, i hopp om att jag någon gång kommer rymmas i de kläderna igen. Jag har viljan och längtan, men jag har inte orken.

Rensningen fick mig lite motiverad igen. Träna ska jag absolut börja göra igen, men jag har så sjukt svårt för att sluta med de goda i livet. Godis kan jag nog ge upp, men popcorn, öl, vin... nötter.. ost.. nej, de kommer bli svårt. Nåt roligt måste ju jag oxå få ha!

Jag längtar efter helgen. Verkar som att det kan bli en bra helg ^^

Fikade med söta Miken idag och fick massa inspiration till pyssel jag ska hålla på med nu under sjukskrivningen. Kom på bra julklapps idéer :) Är lite peppad på att skapa! Tänka sig... det kanske blir människa av mig oxå igen.

Pilla navel

Det var ett tag sen jag fick tummen ur att skriva något i bloggen min. Inget har känts tillräckligt... tillräckligt för att jag ska orka sätta mig o tänka o skriva ner.

Jag var på mottagningen och träffade en läkare idag. Hon bedömde att jag skulle behöva vara sjukskriven tre månader framåt, till att börja med. Jag vägrade. Jag tyckte året ut lät lagomt. Max året ut sa jag. Hon verkade inte förstå. Men hon gav mig medicinerna jag bad om och önskade mig lycka till.

Året ut. Ungefär 10 veckor på mig att bara.. glo. Pilla navel. Underhålla mig själv.

Den där värkande ångesten har inte släppt. Den där som kom för en månad sen, när jag kom hem från båten senast och hela världen rasade över mig. Det har inte gått bort. Det lagar mig om nätterna när jag ligger ensam i sängen. Den får mig att skrika av ångest.
Sällskap är uppskattat. Inte bara för att jag slipper vara ensam då, utan för att jag faktiskt får vila från mig själv då. Jag är så otroligt full av mig själv att jag skulle kunna spy.

Ibland kan jag inte förstå hur folk orkat med mig alla dessa år. Hur har mina vänner orkat se all smärta? Jag beundrar verkligen mina vänner. För nu, när mina vänner mår dåligt, så vet jag inte alls vad jag ska göra. Jag blir rädd. Jag önskar jag kunde vara så mycket mer och hjälpa så mycket mer, men om jag inte ens kunnat hjälpa mig själv, hur ska jag då kunna hjälpa någon annan?

Den där värdelösheten har tagit över igen.
Jag är rätt liten. Igen.

Den här hösten blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Men kanske får jag tid att bli någorlunda hel.

Relationer

Det är en underlig sak, det där med relationer. Känslor och utveckling av en relation. Saker som förändras. Den här sommaren var full av relationer. Nya vänner, krossade hjärtan och vänskaper som blivit djupare. Saker förändras hela tiden, ibland mot min vilja, åt alla möjliga håll. Livet tar underliga vändor och jag vet inte riktigt hur jag hamnade där jag är och hur jag ska känna om det.

Fast vad vore livet utan utveckling, utan förändringar och överraskningar.

Idag såg jag Love actually med en god vän. Det var jul och folk sa saker till varandra de kanske inte sagt en annan tid på året. Vad skulle jag säga?

Jag skulle säga: Vi var rätt för varandra men eftersom du inte förstod det är saker förändrade.
Jag skulle säga: Det hade aldrig funkar mellan oss, hur mycket jag än kände för dig, men jag är jätteglad över att ha dig som vän, för du betyder väldigt mycket för mig.
Och jag skulle säga: Jag förstår inte, men det är okej. Det känns bra ändå.

Förhållanden som inte blir avslutade ordentligt tenderar att bli underliga och jag blir konstig av det. Jag hänger gärna kvar i oavslutade saker, för jag får för mig att det inte riktigt är slut än.

Någon från länge sen har börjat höra av sig. Jag förstår inte, men det känns ganska bra på något sätt, för jag är inte bortglömd.

Allt blir inte alltid som man trodde, men ibland kan det blir bra ändå.

Vila minst två veckor till för min del. Usch vad jag kommer hinna tänka hål i hjärnan på mig själv.

Samvetet

Jag har ett samvete.
Jag har länge trott att jag inte hade nåt, då jag nästan aldrig får dåligt samvete för saker jag gör. Men idag när jag upptäckte att jag betett mig väldigt illa, väldigt orättvist, mot en person jag verkligen tycker mycket om, fick jag otroligt dåligt samvete. Han förtjänade verkligen inte all skit jag gav honom.

Mitt beteende känns väldigt bekant från en period för nåt år sen, när jag även då mådde väldigt dåligt. Jag beter mig illa mot folk för att de ska lämna mig, tröttna på mig. Ett skadebeteende. Folk drar och jag blir ledsen och har ännu en anledning till att må dåligt. Suck.

Det hände något väldigt oväntat igår. Jag vet inte hur vi hamnade där och jag vet inte riktigt vad det var för nåt.. men det var trevligt. Jag behövde det.

Jag fick kramas.

Orken

Små saker, neutrala samtal, negativa toner och positiva händelser.. allt ställer till det i huvudet på mig och suger ut all kraft ur mig. Orken. Vart tog den vägen? All energi jag hade, de där som drev mig och fick mig försöka leva livet som jag ville, på allra bästa sätt. Borta.

Jag kör på tills batterierna tar slut. Och sen är jag värdelös ett tag.

Det verkar som att allt vill hända på en och samma gång. Människor jag varken sett eller hört av på evigheter hoppar in i mitt liv igen och gör mig påmind om saker jag varken vill eller borde tänka på just nu.

Läkaren ordinerade vila. Men hur vilar man från något som fortsätter jaga en hela tiden? Hur vilar man från sitt liv?

Ibland funderar jag på att flytta iväg ett tag. Kanske ett halvår till Finland o plugga nåt totalt ointressant. Då kanske jag nångång kunde släppa iväg all smärta jag bär omkring på.

Jag vill vara en vän. Jag vet att jag kan vara det, men inte med vissa personer just nu. Jag är för rädd. Kan vänskap vara passivt?