Pilla navel

Det var ett tag sen jag fick tummen ur att skriva något i bloggen min. Inget har känts tillräckligt... tillräckligt för att jag ska orka sätta mig o tänka o skriva ner.

Jag var på mottagningen och träffade en läkare idag. Hon bedömde att jag skulle behöva vara sjukskriven tre månader framåt, till att börja med. Jag vägrade. Jag tyckte året ut lät lagomt. Max året ut sa jag. Hon verkade inte förstå. Men hon gav mig medicinerna jag bad om och önskade mig lycka till.

Året ut. Ungefär 10 veckor på mig att bara.. glo. Pilla navel. Underhålla mig själv.

Den där värkande ångesten har inte släppt. Den där som kom för en månad sen, när jag kom hem från båten senast och hela världen rasade över mig. Det har inte gått bort. Det lagar mig om nätterna när jag ligger ensam i sängen. Den får mig att skrika av ångest.
Sällskap är uppskattat. Inte bara för att jag slipper vara ensam då, utan för att jag faktiskt får vila från mig själv då. Jag är så otroligt full av mig själv att jag skulle kunna spy.

Ibland kan jag inte förstå hur folk orkat med mig alla dessa år. Hur har mina vänner orkat se all smärta? Jag beundrar verkligen mina vänner. För nu, när mina vänner mår dåligt, så vet jag inte alls vad jag ska göra. Jag blir rädd. Jag önskar jag kunde vara så mycket mer och hjälpa så mycket mer, men om jag inte ens kunnat hjälpa mig själv, hur ska jag då kunna hjälpa någon annan?

Den där värdelösheten har tagit över igen.
Jag är rätt liten. Igen.

Den här hösten blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Men kanske får jag tid att bli någorlunda hel.