Fientlighet

Tiden flyger iväg. Det händer mycket saker på en gång och jag har inte riktigt haft tid att reflektera. Vad är det som händer egentligen?

Jag har upptäckt att min fientliga sida kommit fram igen. Den där sidan av mig som gör att jag blir lätt irriterad på människor, som många gånger gjort mig ovän med personer som jag tycker mycket om. Det är en sida som jag inte riktigt är tillfreds med, som gärna förstör för mig, får mig att göra oförlåtliga saker. Kanske är det ett tillfälle för mig att öva mig att stå emot det.

Ångest har varit mycket påtagligt det senaste. Inte bara i mitt liv, det har funnits lite här och där runtomkring mig. Jag har velat krama bort den från de jag tycker om, tillsätta den hos någon när jag varit arg. Att bry sig om, är de när man vill att andra ska må bra? Eller är det när man vill att det ska bli bra sen? För hur viktigt är just nu egentligen?

Personligen borde jag leva mer i -sen-, inte så mycket -just nu-. Det är så de stora förändringarna görs, det är så man kan förbättra det för sig. Någon gång sen får det blir dags att leva just nu. Den tiden är inte nu. Nu är tiden för att börja förbättra saker, börja jobba mot något som blir bra. I framtiden.

Mitt wii finns till för att få mig att motivera mig mer till träning. Det är roligt att träna med den och man kan tävla mot sig själv i träningen. Förbättring. Det är snart dags att börja ta tag i det eviga problemet.

Men varför ser ingen det stora problemet även fast det är mitt framför ögonen på de?
När vågen visar små siffror börjar folk oroa sig, men ingen reagerar på när man långsamt men säkert går upp i vikt och äter mer o mer. "Hon har aptit" tänker folk. Nej, hon har ett problem. Ett stort jävla problem.

- vänner - sällskap - symaskin - wii - oro - öl - familj - stickning - ångest - aggression - tatueringar - bepanthen -

och ensamhet, ensamhet, ensamhet.

Hur blev det plötsligt så att jag står ensam kvar?

En bild på två älskade...

Det är natt.
Jag är hemma för första gången på länge känns det som.. och det blir som det alltid blir, världen vänder sig upp och ner.

En bild på två älskade som gått vidare till ett annat liv. Det brinner i hjärtat. Saknad. Längtan. Hon som kände mig bäst av alla och han som var en i familjen. Det var de egentligen båda två. Familj.

Vad strävar vi egentligen efter i våra liv? Döden borde vara det ultimata. Det är något vi alla kommer uppnå. Vissa tidigare än andra. Jag är inte mycket för att vänta, kanske för att jag sett att döden kan komma när som helst och jag vill inte vara den som gick miste om något för att jag väntade. Hellre lever jag som det känns rätt just nu.

Och ja, det känns rätt. Men jag får ändå vänta.
Det är inte riktigt jag.

Det är en underlig sak det här med ångest. Kanske har jag lärt mig att dölja den väldigt väl, eller så ser du den bara inte. Det är inte många som känner mig bra nog för att se ångesten i mina ögon, eller märka den på mitt beteende. Några blir förvånade när jag skrattar högt, för vissa ser det så sällan. Jag undrar hur människor ser mig. Vem är jag för dig?

Min terapeut bad mig beskriva mig själv för henne en gång. Jag fick inte ut ett ord. Jag vet inte vem jag är. Inte för mig själv, inte för någon annan.

Det är ganska skrämmande.

Skalet.

Hur övervinner man rädslor som gör att man flyr från allt som skulle kunna göra en lycklig? Jag har börjat undra om de är just lycka som gör mig så skräckslagen, eller om det är så att jag är så rädd att misslyckas fatalt, att jag heller flyr än ger det en ärlig chans.

Funderingarna bränner hål i tinningarna på mig. Det värker i bröstet när jag ska sova, krampaktigt, gör de svårt att somna. Ändå är jag lugn. Åren har lärt mig att det inte dödar mig, det ger mig bara ett lite hårdare skal som behöver genomborras av den som bryr sig tillräckligt. Kanske gör skalet mig modigare, jag vet att jag har ett skydd mot ondska. En liten ilsken varelse i nacken som biter den som försöker hugga mig bakifrån.

Misstanke, mot alla som kommer mig nära. Rädslan som spelar in igen. Oftast vågar jag inte vara mig, blir inåtvänd och tystlåten. Det är inte jag. I de sammanhangen brukar jag låta som min mamma när jag pratar. Jag vill vara jag, men vet inte riktigt vilka trådar jag behöver dra i för att få fram den riktiga personligheten.

Jag skulle vilja få ut mer av livet. Se mer och uppleva mer goda saker. Mer minnen att ha innanför skinnet, ett skal av godhet istället för rädsla.

Val

Huvudvärk. Bultande, ilande huvudvärk.
Och jag som borde städa.

Det var val i USA och i mina ögon var det rätt man som vann. Äntligen. Jag var 15 år gammal när George W Bush valdes till president första gången och jag visste redan då att han var helt fel för jobbet. För mycket makt för en för galen människa.

Det händer stora saker i världen och jag önskar de påverkade mig mer än det gör. Att det kunde förbättra mitt liv också.

Jag tror jag går o lägger mitt onda huvud på en kudde och drömmer mig bort till en varm famn.

Änglar i fårakläder

Har alla änglar vingar eller kan det vara så att mina underbara vänner är änglar i fårakläder? Eller hur de nu heter ^^

Jag har haft en bra helg. Mycket kramar och mys, rockbaren och halloweensminkningar. Sånt som gör hjärtat varmt.

Känslan från i torsdags har inte riktigt velat släppa.. det där som kändes lite som knivar i bröstet, en vän som försvann. Det dyker upp i huvudet lite då och då och maler sig ett litet bo i känslorvärlden. Den fortsätter mala tills det är ett stort hål, en borg, och sen bosätter den sig där tills jag får styrka nog att vräka ut den med huvudet före.

Jag längtar efter en styrka som inte är från den här världen.
För den här världen är inte gjord för individer som jag.