En bild på två älskade...

Det är natt.
Jag är hemma för första gången på länge känns det som.. och det blir som det alltid blir, världen vänder sig upp och ner.

En bild på två älskade som gått vidare till ett annat liv. Det brinner i hjärtat. Saknad. Längtan. Hon som kände mig bäst av alla och han som var en i familjen. Det var de egentligen båda två. Familj.

Vad strävar vi egentligen efter i våra liv? Döden borde vara det ultimata. Det är något vi alla kommer uppnå. Vissa tidigare än andra. Jag är inte mycket för att vänta, kanske för att jag sett att döden kan komma när som helst och jag vill inte vara den som gick miste om något för att jag väntade. Hellre lever jag som det känns rätt just nu.

Och ja, det känns rätt. Men jag får ändå vänta.
Det är inte riktigt jag.

Det är en underlig sak det här med ångest. Kanske har jag lärt mig att dölja den väldigt väl, eller så ser du den bara inte. Det är inte många som känner mig bra nog för att se ångesten i mina ögon, eller märka den på mitt beteende. Några blir förvånade när jag skrattar högt, för vissa ser det så sällan. Jag undrar hur människor ser mig. Vem är jag för dig?

Min terapeut bad mig beskriva mig själv för henne en gång. Jag fick inte ut ett ord. Jag vet inte vem jag är. Inte för mig själv, inte för någon annan.

Det är ganska skrämmande.