Skalet.

Hur övervinner man rädslor som gör att man flyr från allt som skulle kunna göra en lycklig? Jag har börjat undra om de är just lycka som gör mig så skräckslagen, eller om det är så att jag är så rädd att misslyckas fatalt, att jag heller flyr än ger det en ärlig chans.

Funderingarna bränner hål i tinningarna på mig. Det värker i bröstet när jag ska sova, krampaktigt, gör de svårt att somna. Ändå är jag lugn. Åren har lärt mig att det inte dödar mig, det ger mig bara ett lite hårdare skal som behöver genomborras av den som bryr sig tillräckligt. Kanske gör skalet mig modigare, jag vet att jag har ett skydd mot ondska. En liten ilsken varelse i nacken som biter den som försöker hugga mig bakifrån.

Misstanke, mot alla som kommer mig nära. Rädslan som spelar in igen. Oftast vågar jag inte vara mig, blir inåtvänd och tystlåten. Det är inte jag. I de sammanhangen brukar jag låta som min mamma när jag pratar. Jag vill vara jag, men vet inte riktigt vilka trådar jag behöver dra i för att få fram den riktiga personligheten.

Jag skulle vilja få ut mer av livet. Se mer och uppleva mer goda saker. Mer minnen att ha innanför skinnet, ett skal av godhet istället för rädsla.