Tiden

En kväll som denna, när man inte har något vettigt att göra kan man komma på sig själv titta på bilder från förr. Fastnade vid bilder från en tid som jag ser som ljus.. en tid då jag tror att jag var lycklig. Det var jag inte, det vet jag. Men på något sätt lyckas jag bara minnas de fina stunderna, de stunder då vi skrattade och hade roligt. När livet inte kändes så fruktansvärt.

Tittade på bilder från 2005. Den sommaren var en av de bästa i hela mitt liv. Det var då vi var i Finland och roade oss, vi festade, hade spårvagnssafari och satt i parken och åt kakor. Det var då jag fann nya vänner som visat sig bli väldigt viktiga för mig.

Jag tittade på bilder från 2006. Jag vet att det var en av de värsta tiderna, den tiden då jag var som sämst.. men i bilderna syns det inte. Det får mig att förstå varför det var svårt för folk att se igenom. T.o.m jag har svårt att se igenom mig själv. Och med tiden har skalet bara blivit tjockare och hårdare.

Jag kom inte ens till 2007. Det blev för mycket på en gång. För mycket saknad. För överväldigande. För påtagligt vilka dåliga val jag gjort, det förstår man ju först såhär i efterhand. Hur illa jag behandlade mig själv. Och andra.

Den är underligt hur minnena förändras med tiden. Man får nya erfarenheter att basera sina känslor för saker med. En sak som då kändes så fruktansvärd kan kännas som ingenting nu, för man har varit med om värre. Tiden förändrar allt. Och framförallt, tiden förändra alla. Åren rycker iväg människor ifrån en. Man växer isär, folk dör, flyttar. Det läker med tiden brukar man säga, men ibland tror jag tiden även stjälper och förstör.

Jag saknar min vän. Jag saknar det som fanns då.. som är långt långt borta nu. Det kommer inte tillbaka, det är ingenting som går att bygga tillbaka. Och i bilderna syns förändringen förrän långt efter den hände. Jag förstod först när det var försent.

Kommer på mig själv att romantisera tider då jag var i botten. Jag gör det inför mig själv, i någonslags hopp om att kunna glömma. Det är farligt att rota för djupt i det gamla, man fastnar lätt i det och det blir en del av nuet.

En dag som denna, när hjärtat är lätt och smärtan är på tillräckligt långt avstånd kan man njuta av de fina stunderna man haft. Man kan sitta och fundera vad fotoalbumet kommer innehålla om något år. Jag ska sortera upp bilderna i fotoalbum, gå igenom händelserna en gång till och försöka få pusselbitarna att gå ihop. Sen ska jag lägga locket på det. Jag vill kunna lägga locket på det. Se framåt.

Hon kommer aldrig nå mig.

Det värker. Som en låga i magen bränner det, ilande. Var hos doktorn imorse och de petade och hade sig, det gjorde ont. De tog mer cellprover för att se om jag behöver opereras, om de var något farligt som växer i mig. Nu tar det en månad innan jag får veta. Just nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket, vill bara att värken ska gå över. Var nära på att svimma på spårvagnen på vägen hem, så ont gjorde det. Och jag har hög smärttröskel.

Det har varit några veckor av ångest och stora tankar. Små ljusglimtar här och där, men överlag ett stort moln som hängt över mig. Hela jag har varit ett åskväder. Humöret svänger upp o ner o höger o vänster, jag får ingen kontroll över det. Det kan gå från ett stort leende till förtvivlat gråt på bara några sekunder. Suger musten ur en. Oron förföljer mig i drömmarna också. Mardrömmarna avlöser varandra.

Det finns ett ställe där jag känner mig bra. Där jag kan le stort och känna värme i hela kroppen. I hans närhet har ångesten svårt att nå mig.

Underbara vänner fanns där när jag behövde de. Jag har tur som får ha de i mitt liv.

En vän. Under dessa år har vi skapat en slags tillit till varandra som inte är från den här världen. Frihet att kunna berätta precis vad som helst utan att behöva känna sig underlig. Hon förstår. Hon vet. Och hon finns där när hon behövs som mest. Hon vet nästan allt. Odödliga. Kanske inte på riktigt, men i alla fall för varandra.

För några dagar sen delade jag med mig för någon som betyder mycket för mig. Jag berättade saker som jag skäms för. Kanske gick jag för djupt in på saker, för det förföljer mig nu. Tog en titt i något som borde begravas och aldrig mer talas om. Äckel. Det var inte jag. Vill inte ha någonting att göra med den här människan som gjorde alla de där sakerna, som betedde sig så och sårade människor. Det är inte sån jag är. Vet inte vart hon finns nu, hur långt ifrån hon är. Känner hennes närvaro ibland, som en skugga bakom mig. Hon försöker nå mig, men hon kommer aldrig få tag på mig igen. Aldrig.

We

Det var en fin helg. Kramar och levande ljus, prat och lära känna varandra. Närhet.

Igår glädjedansade jag runt i lägenheten till We med Volbeat. Texten till den låten är så himla fin, den får mig att le sådär på riktigt. Gör mig hoppfull.

"I remember a time I believe was fine
But inside my heart broke down in two
Something inside starts to burn like a fire
And I knew it was you"

Jag log. Jag kan le. Och skratta. Njuta. Vara. Jag kan. Det bara behövs en del för att trigga igång det. Idag känns de tyngre. Jag är orolig och det gör ont i bröstet. Svägningarna gör det svårt att hänga med själv och de kommer som slag i bakhuvudet ibland. Verkligheten sm kommer ikapp eller paranoian som spökar. Ingen som vet vilket.

Prata är bra. Lära känna är bra. Det värmer att se insidan av en person man tycker så mycket om.