Hon kommer aldrig nå mig.

Det värker. Som en låga i magen bränner det, ilande. Var hos doktorn imorse och de petade och hade sig, det gjorde ont. De tog mer cellprover för att se om jag behöver opereras, om de var något farligt som växer i mig. Nu tar det en månad innan jag får veta. Just nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket, vill bara att värken ska gå över. Var nära på att svimma på spårvagnen på vägen hem, så ont gjorde det. Och jag har hög smärttröskel.

Det har varit några veckor av ångest och stora tankar. Små ljusglimtar här och där, men överlag ett stort moln som hängt över mig. Hela jag har varit ett åskväder. Humöret svänger upp o ner o höger o vänster, jag får ingen kontroll över det. Det kan gå från ett stort leende till förtvivlat gråt på bara några sekunder. Suger musten ur en. Oron förföljer mig i drömmarna också. Mardrömmarna avlöser varandra.

Det finns ett ställe där jag känner mig bra. Där jag kan le stort och känna värme i hela kroppen. I hans närhet har ångesten svårt att nå mig.

Underbara vänner fanns där när jag behövde de. Jag har tur som får ha de i mitt liv.

En vän. Under dessa år har vi skapat en slags tillit till varandra som inte är från den här världen. Frihet att kunna berätta precis vad som helst utan att behöva känna sig underlig. Hon förstår. Hon vet. Och hon finns där när hon behövs som mest. Hon vet nästan allt. Odödliga. Kanske inte på riktigt, men i alla fall för varandra.

För några dagar sen delade jag med mig för någon som betyder mycket för mig. Jag berättade saker som jag skäms för. Kanske gick jag för djupt in på saker, för det förföljer mig nu. Tog en titt i något som borde begravas och aldrig mer talas om. Äckel. Det var inte jag. Vill inte ha någonting att göra med den här människan som gjorde alla de där sakerna, som betedde sig så och sårade människor. Det är inte sån jag är. Vet inte vart hon finns nu, hur långt ifrån hon är. Känner hennes närvaro ibland, som en skugga bakom mig. Hon försöker nå mig, men hon kommer aldrig få tag på mig igen. Aldrig.