Ombord

Här ombord är livet enkelt. Jobba, äta, sova, umgås.
Jag blir kvar sex dagar mer än jag skulle, kommer hem tredje augusti. Lika bra nu när jag ändå är här och det finns jobb.

Jag är full av frågor som jag borde ha svar på, för att inte bli galen. Men hur får man svar från någon som inte vill ha kontakt med en?

Jag skulle vilja ha någon att ligga nära, bara vara tyst och känna värmen från någon tätt intill mig.

Nu, sova.
Saknar er där hemma. Tro inget annat.

Stockholm

Stockholm. Gud va skönt.
På nåt sätt känns det tryggt att va på svensk mark igen. Som om det går att andas lite enklare här. Den där ångesten som nästan bara finns i finland är borta.

Nu får ni inte missförstå mig. Jag älskar att vara i Finland.
Detta året har det dock inte varit som det ska. Inte det där frisfulla och absolut inte det som det va förr i tiden när jag o kusinerna stannade uppe hela nätterna och spelade kort. När vi njöt av att vara fria och få göra som vi ville. Baka tårta halv 3 på natten... Allt det där va borta i år. Ganska naturligt, Viktor är ju liten och han vaknar tidigt på morgonen... men fortfarande, jag saknar det. Och framför allt saknade jag min mamma.

Igår fick jag träffa mina tvillingkusiner som jag tycker väldigt mycket om. Jag va hos de i Åbo några timmar och sen körde de mig till båten. Tänk så stora de blivit, 18 år, med körkort o allt. Nästa år tar de studenten. Mina små kusiner. Jag hoppas på att få åka utomlands med de i vinter, de skulle vara riktigt roligt.

Det där att jag inte har körkort har varit ett återkommande ämne nu i Finland. Många som inte kan förstå varför jag inte skaffat det. Så ja, nu kanske jag ska försöka skaffa mig ett, bara för att få tyst på de. Och visst skulle det va skönt att kunna köra när det behövs.

Jag tror min familj tror att jag är dum i huvudet. Mindre begåvad. Sådär korkad.
Jag kan verkligen inte förstå vart de har fått det ifrån.
Det var någon som sa till mig för inte så länge sen att jag är intelligent. Det var nog första gången jag tog åt mig något. För det kan jag inte bestrida emot.

Idag ska jag träffa Sanna och fika och kanske gå lite i stan. Ska bli skönt att få prata lite och sådär. Sen ska jag ombord på Cinderella klockan halv 4 och jobba denna helgen. Pengar. Åh, det behövs så sjuukt mycket. Fick lön idag för de 5 dagar jag gjorde på tapas och det blev ändå nästan 7000, men inte räcker de för lilla mig en hel månad inte. Har ju tur om de räcker första veckan. Blahä.

I höst hoppas jag på en resa till Finland och en till London.

Nu ska jag snurra lite på pocket shop i hopp om att hitta en vettig bok att läsa.
//Annu

Ensam.

Depression.

Sommarångest.

Ensamhet.

Saknad.

Ilska.

Sorg. 

Tårar.

Tårar.

Tårar.

Och ingen ser, ingen förstår. Eller kanske är det så att ingen orkar bry sig.

Ge mig luft, mitt hjärta håller på stannar.

Frid

Då var hon i Kuusamo igen, den heliga fridfulla stan där själen får vila. Det har iaf varit så många år.. känns som att det är borta nu. Frihet är långt ifrån, jag mer lyder och det känns som att jag bara är en börda för de andra. Att det är därför de bråkar på mig om allt.

Vägen hit gick rätt bra, tröttheten var övervägande och jag sov hela vägen till Uleåborg. Skönt. Tid för mig. Behövdes. Bara vara ensam. Här får jag inte sova som jag vill, då anses jag vara lat. Om de ändå förstod hur mitt huvud och min själ fungerar, att det är i sömnen min själ får vila. Endast då. Och kanske en stund de kvällar då alla lagt sig och jag sitter och ser på solnedgången.. ensam.. sent.. och bara lyssnar på tystheten. Den ger mig ro.

Förstör inte min frid.

Jobbpasset gick jättebra. Träffade mycket nya människor och arbetsuppgifterna var rätt bra :) Hoppas de kallar mig igen.. för om jag inte ska jobba i taxfree är det tapas som blir bra för mig.

Jag har hemlängtan. Undrar hur det kommer bli.. om det blir som det ska. Hur livet kommer bli, efter att sommaren är slut och.. ja. Vi får se.

Det är dags att snart åka o möta upp Petri på busstationen, vi ska på Rukarock ikväll och se Apulanta :) Skiitkul. Idag ska INGEN då förstöra min glädje över det.

Jag längtar hem. Jag längtar efter riktiga vänner, människor som vet hur jag fungerar.

Riga

Slutat jobba igen.. klockan är snart halv 5 och jag börjar jobba klockan 11 igen. Trötthet, så inåt helvete. Vi var i Riga igår, tisdag.. men jag kom aldrig av båten, jag var upptagen med något jag inte väntat mig riktigt. Jag gjorde nåt jag lovat att jag inte skulle, men det känns inte som att det spelar större roll, det uppfyllde ett behov och så får det vara.

Idag är min sista dag, då åker jag iväg till Kuusamo efter jobbet. Stockholm-Åbo med Amorella, sen Åbo-Uleåborg med tåg och Uleåborg-Kuusamo med buss. Framme torsdag kväll 19:30. Usch va öm min rumpa kommer vara.

Ska jobba i taxfreen 25-28e. Så jag är hemma i Gbg tidigast kvällen den 28e... om det inte dyker upp mer jobb på en gång. Jag tar det jag får nu, det börjar kännas lite tungt med ekonomin och fuck, jag trivs ombord.

Har träffat ett par tvillingar, så himla trevliga. De är från Åland, jobbar båda ombord nu i sommar. Den ena bor i Göteborg och det andra ska flytta dit i vinter, hennes kille bor där. Och vet ni, han jobbar på Ågrenska. Vad är oddsen?? Vi jobbar tom med samma grupper av brukare, helt galet.

Jag har bestämt mig. Har jag inte fast tjänst, eller åtminstone långvikariat i årsskiftet slutar jag här ombord. Då får det vara nog. Men jag trivs ju så bra, så vi hoppas på det bästa.

Det är en tid med förändring, nya bekantskaper. Viss förändring tär på mig, men de nya bekantskaperna gör mig starkare. Friska fläktar.

Det känns lite som att jag kan andas igen.

Nattetankar

Underlig kväll. Väldigt underlig.

Jobbade 12-16 idag i cafét. Det var rätt trevligt, jobbade ihop med två bra tjejer och det va trevligt att prata lite. Annars har jag mest jobbat i stressig miljö och inte fått så mycket social kontakt mer än typ "hej" och "snälla, skulle du kunna....?"

Kvällen och natten var det tapas igen. Äckligt lugn kväll. så jag satt och vek servetter några timmar inne på Food Garden. Det va rätt avslappnande, schysst stämningsbelysning och ingen stress. Dock gav detta tid att tänka... och ta upp sms-kontakt med kanske opassande person. Någon jag varit arg på, men som jag börjat sakna på något underligt vis. Vårat samtal under natten fick mig att förstå varför jag var så himla arg för en sak som många tyckte va onödig.. Less som satan, men ändå finns saknaden kvar. Alltid denna saknad. efter den personen var för mig, innan jag insåg vem människan egentligen var. Jag har ju en tendens till att älska människor för den jag tror de är..

Insikt igen. Jag mår inte bra och mycket av det handlar om att min terapeut slutat. Förstod det idag. Känns på nåt sätt som att jag förlorat en vän.. (ja, jag vet att hon inte var min vän)
Mycket har försvunnit ur mitt liv och det har tagit hårt på mig. Hårdare än jag trodde. Jag skulle behöva terapi nu.. men får vänta en månad innan min första tid hos Inger är.

Jag var SÅ nära på att höra av mig till den saknade inatt, men jag lät bli. Rädslan för ett uteblivet svar var alldeles för stor. Eller kanske var det rädsla för fel svar. Frågan är...

Nu, varm choklad och sen ska jag raka benen. Inte alls trött än. Bajs.

Åländsk fottortyr

Det är en skylt på min hyttdörr med texten "Förbjudet att tömma satsen på denna vägg". Jag tycker det är roligt :D

Jag har jobbar 12 timmar stående och springande. Det kallas för "Åländsk fottortyr" och utövas på Ålands hav inom restaurangrörelsen. Det har varit väldigt jobbigt, men faktiskt ganska roligt oxå. En av fördelarna med att jobba lite här o var på båten är att man lär känna folk.

Mitt schema för denna kryssning har ser ut såhär: Tapasnisse 18-06.. cafénisse 12-16. Så egentligen borde jag ligga o sova nu, för imorn ska jag jobba så jag inte får mer än absolut max 5 timmars sammanhängande sömn. Tror dock inte jag kan somna för mina tankar finns i ett ställe som jag borde akta mig för just nu- det där känslolivet jag skrev om igår.

Jag kommer inte in på helgon. Det är nåt skumt med datorerna här.

NU ska jag ta en kopp varm choklad och hoppa i säng som om det inte fanns en morgondag.

Känsloliv på vågorna

Tillbaka ombord på Cinderella. Denna gången jobbar lilla jag på Tapas & grill som nisse, vilket innebär massa diskplock och såna roliga saker. Dock är det helt okej, jävligt långa nätter dock. Jobbar 18-06.. men det funkar. Ont i fötterna! Men, övertidspengar. Allt väger upp i slutändan ;)

Det här med känslolivet är en underlig sak. Hur man hemma känner en helt annan sak än ombord, precis som om man var olika person på dessa stället. Personen som jag är så himla arg på och hemma skiter fullständigt i blir plöstligt saknad när jag kommer ombord. Kanske är det för att det är lite ensamt här när jag inte jobbar med mina vanliga kollegor. Eller kanske. bara kanske, är jag inte så arg iaf.. Prioritering igen.

Smärtan över livets förluster försvinner inte vart jag än är. Saknaden är stor, även fast jag är ombord. Vissa känslor är man alltid säker på, och detta är en av de. Jag vet vad som är rätt för mig, och det saknade, är så jävla rätt. Det är något som bara måste bli.

Det kanske blir en lång väntan, med ett hemskt avslut... eller en lång väntan värt varenda sekund. Jag hoppas på det senaste.. och jag drömmer om min fairytale-ending. För någonstans vet jag... att det är jag värd.

Det slog mig hårt och skoningslöst...

Tankar tankar, tankar på tankar. Och så blandar vi in lite känslor oxå, för att göra det hela lite mer obehagligt.

Livet håller på förändras, jag gillar inte förändring. Fast denna gången innebär förändringen att jag förlorar något. saker försvinner ur mitt liv. Det tycker jag inte om. alls.

Det händer för mycket på en gång. Känns som världen rasar över mig och jag har inget tak som kan skydda mig. Enda skyddet jag har är min styrka och den räcker inte långt. Inte när hoppet är borta. Det där hoppet jag haft som väckarklocka på mornarna, den som gett mig en kalldusch även när det känns som att det inte var värt besväret. 

Många säger till mig att jag inte ska ge upp. Att jag ska vänta och se vad som händer, för att resultatet kan vara så värt det i slutändan. Det kan bli så himla bra. Så som jag trodde det skulle bli från början. Fairytale ending. Jag hand i hand med det som var menat. En annan trycker ner mig hela tiden och försäkrar att hoppet faktiskt är borta. Bättre att söka mig till marker där jag uppskattas mer. Men hoppe tär det som ska hålla en levande, varför skulle någon vilja få mig att tro att det inte finns nåt hopp mer? Jag förstår inte. 
Varken min själ eller min kropp orkar den här psykiska tortyren jag blivit utsatt för, det får vara över snart.

Idag kom jag att tänka på hur sällan det faktiskt är någon hör av sig till mig. Ringer mig.
Förutom mina föräldrar är det ett fåtal som försökt nå mig senaste veckan.. 
De flesta ringde mig för att jag försökt nå de men inte fått nått svar. Catti brukar ringa mig rätt ofta, det uppskattas mycke, hon är en skatt. Men det känns fortfarande som att jag för det mesta är den som ringer och hör av mig överlag. Men så har det varit nästan alltid. Jag undrar lite varför.

Det börjar verka som att jag tappat bort mig själv mycket de senaste månaderna. Jag vet inte riktigt längre vad som är viktigt för mig. Känns som att jag jämtär ute och letar efter nåt nytt och roligt, något för att piffa upp mitt liv. Har gjort mig av med många gamla bekantskaper som inte betydde så mycket.. jag har tom förlorat vänner som betydde mycket för mig. Något händer med mig och jag vet inte riktigt om jag tycker om det. Saker som förut var roliga är mindre intressanta nu, jag behöver en större och större kick av livet för att känna något alls.
Den ultimata känslan. Det var en vacker söndagkväll. Well, borta det med nu.

Vart kommer jag hitta mig själv om några månader? Ens om en vecka? Jag har verkligen ingen aning för att jag har tappat bort delar av mig själv som förut var viktiga. Nu har all energi fokuserats på hoppet. Jag måste få tillbaka hoppet.

Jag ser andras smärta men jag kan inte riktigt relatera. Min smärta är något annat. Jag vill kunna förstå och hålla hand om veta vad jag ska säga, men istället skjuter jag undan. Jag är för full av min egen skit för att orka. Det är så himla själviskt och jag kan hata mig själv för det tidvis. Men som min syster en gång sa till mig "Du måste bry dig om dig själv i första hand, för ingen annan kommer göra det åt dig". Hon var klok min syster när hon sa det, och hon nådde mig på ett sätt hon aldrig gjort innan.

På senaste tiden har vissa saker slått mig hårt och skoningslöst. Hur mycket jag älskar mina föräldrar är en av de. Hur stark jag kan vara är en annan. Och en som slog mig otroligt var hur oerhört bra jag är på att hålla masken när det behövs. Det är skrämmande.

Jag har många berättelser att berätta och mycket känslor att dela med mig av, men nu är det dags för mig att sova.

Vändpunkt

Nu får det vara nog.
Såhär kan jag inte ha det.

Punkt slut, nu ska saker och ting bli annorlunda.

Idag har jag varit på stan med min kära mor. Umgicks med henne igår kväll också, vi grillade och umgicks. Idag shoppade vi lite och åt ute, det var riktigt trevligt faktiskt.

Det slog mig för ett tag sen att jag kommer bli tvungen att leva med att mina föräldrar förmodligen dör innan mig. Någon dag kommer jag få veta att mamma eller pappa, eller båda, gått bort. Det är en hemsk tanke. Hemsk hemsk hemsk. Men jag måste säga det, jag har haft himla tur som fått såna föräldrar som mina. De är faktiskt guld.

Jag har en längtan. Efter något stort.

"Vad ger dig styrkan att vakna upp varje morgon?
För mig har det alltid varit min fantasi om ett fint liv. Det där jag alltid drömt om.. fantasin om att det kan bli bra.

Idag sa en vän att mitt största fiende är min fantasi. Han har rätt. Kanske var det jag som drömde om att allt gick så bra. Nu har det iaf kraschat. Nu vågar jag inte fantisera mer. Vad ska nu få mig att vakna på morgonen?"
-från min helgondagbok igår.

Jag kan ännu inte öppna mig för dig bloggen lilla. Det känns lite kusligt att vem som helst kan läsa.. och veta att det är jag. Vi får se, någon dag kanske tiden är inne för att sluta gömma mig och låta världen veta vem jag egentligen är.

Borderline

Jag har på det senaste fått några frågor om vad borderline är för något. Jag tycker personligen det är skitsvårt att förklara, så jag lägger in en liten förklarning här, så de som är intresserade får läsa. (kopierat från Jennys helgondagbok för jättelänge sen)

Borderline:
Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.

Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline-patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är ”värdelösa” eller ”omöjliga att älska”.

Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera ”goda” och ”onda” sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.

Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.

Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.

Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan ”skymma” att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.

Borderlinepatienten:
(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer.
(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
(7) känner en kronisk tomhetskänsla
(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

Jag måste nu lägga till att allt som står här inte alls stämmer in på min diagnosbild, så ta inte förgivet att jag är på ett eller annat sätt. Men det här är den allmänna bilden, det här är borderline.

Min första blogg

Idag var det dags för mig att börja blogga. Kanske var det pga tristess, kanske för att jag tröttnat på att gömma mig i min helgondagbok, men här är jag nu. Vad jag kommer skriva här vet jag inte, hur länge det varar, det vet vi inte heller, men vi får se.

Varför Levoton Tuhkimo?
Jo, det är en av de bästa låtar (enligt mig) som gjorts i finsk musikhistoria, en av de låtar som först rörde mig, någonsin. Levoton Tuhkimo betyder på svenska ängsliga/oroliga/rastlösa Askungen och egentligen, vad beskriver mig bättre? Förutom att jag inte fått mitt lyckliga slut.. än. Men jag hoppas och ber till alla tillgängliga gudar och såna dära att jag är på väg dit.

Idag känns livet inte speciellt hoppfullt. Jag "trillade dit" i torsdags, första gången på månader. Det var länge sen jag fick en sån panikattack som jag inte kan själv hantera och få bort, så det blev en liten sväng till Sven och en massa mediciner som gör mig groggy, först nu börjar jag känna mig någorlunda levande igen. Mest av allt är jag besviken på mig själv, för att jag inte var så stark som jag intalat mig själv att jag blivit. allt pekade ju på det. Att jag mådde bättre. Jo, jag mådde bättre, det bara gick över.

Så idag har jag kramats med mamma och grillat. Skulle egentligen åkt iväg på jobb idag, men pga en väldigt ond armbåge efter min lilla attack i torsdags blev jag sjukskriven och är nu hemma fram till fredag. Ilska, gap, skrik och gråt, men hemma är jag, några dagar till.

Det här var mitt första inlägg. Det är jag som är Eskimo. God natt.

Kommentarer uppskattas.