Det slog mig hårt och skoningslöst...

Tankar tankar, tankar på tankar. Och så blandar vi in lite känslor oxå, för att göra det hela lite mer obehagligt.

Livet håller på förändras, jag gillar inte förändring. Fast denna gången innebär förändringen att jag förlorar något. saker försvinner ur mitt liv. Det tycker jag inte om. alls.

Det händer för mycket på en gång. Känns som världen rasar över mig och jag har inget tak som kan skydda mig. Enda skyddet jag har är min styrka och den räcker inte långt. Inte när hoppet är borta. Det där hoppet jag haft som väckarklocka på mornarna, den som gett mig en kalldusch även när det känns som att det inte var värt besväret. 

Många säger till mig att jag inte ska ge upp. Att jag ska vänta och se vad som händer, för att resultatet kan vara så värt det i slutändan. Det kan bli så himla bra. Så som jag trodde det skulle bli från början. Fairytale ending. Jag hand i hand med det som var menat. En annan trycker ner mig hela tiden och försäkrar att hoppet faktiskt är borta. Bättre att söka mig till marker där jag uppskattas mer. Men hoppe tär det som ska hålla en levande, varför skulle någon vilja få mig att tro att det inte finns nåt hopp mer? Jag förstår inte. 
Varken min själ eller min kropp orkar den här psykiska tortyren jag blivit utsatt för, det får vara över snart.

Idag kom jag att tänka på hur sällan det faktiskt är någon hör av sig till mig. Ringer mig.
Förutom mina föräldrar är det ett fåtal som försökt nå mig senaste veckan.. 
De flesta ringde mig för att jag försökt nå de men inte fått nått svar. Catti brukar ringa mig rätt ofta, det uppskattas mycke, hon är en skatt. Men det känns fortfarande som att jag för det mesta är den som ringer och hör av mig överlag. Men så har det varit nästan alltid. Jag undrar lite varför.

Det börjar verka som att jag tappat bort mig själv mycket de senaste månaderna. Jag vet inte riktigt längre vad som är viktigt för mig. Känns som att jag jämtär ute och letar efter nåt nytt och roligt, något för att piffa upp mitt liv. Har gjort mig av med många gamla bekantskaper som inte betydde så mycket.. jag har tom förlorat vänner som betydde mycket för mig. Något händer med mig och jag vet inte riktigt om jag tycker om det. Saker som förut var roliga är mindre intressanta nu, jag behöver en större och större kick av livet för att känna något alls.
Den ultimata känslan. Det var en vacker söndagkväll. Well, borta det med nu.

Vart kommer jag hitta mig själv om några månader? Ens om en vecka? Jag har verkligen ingen aning för att jag har tappat bort delar av mig själv som förut var viktiga. Nu har all energi fokuserats på hoppet. Jag måste få tillbaka hoppet.

Jag ser andras smärta men jag kan inte riktigt relatera. Min smärta är något annat. Jag vill kunna förstå och hålla hand om veta vad jag ska säga, men istället skjuter jag undan. Jag är för full av min egen skit för att orka. Det är så himla själviskt och jag kan hata mig själv för det tidvis. Men som min syster en gång sa till mig "Du måste bry dig om dig själv i första hand, för ingen annan kommer göra det åt dig". Hon var klok min syster när hon sa det, och hon nådde mig på ett sätt hon aldrig gjort innan.

På senaste tiden har vissa saker slått mig hårt och skoningslöst. Hur mycket jag älskar mina föräldrar är en av de. Hur stark jag kan vara är en annan. Och en som slog mig otroligt var hur oerhört bra jag är på att hålla masken när det behövs. Det är skrämmande.

Jag har många berättelser att berätta och mycket känslor att dela med mig av, men nu är det dags för mig att sova.