Drama

Att prata om saker löser mycket. Det är helt fantastiskt hur en så hemsk känsla kan försvinna genom att man reder ut saker med att prata om det.

Det är mycket drama ombord. Kärlek, sex, svartsjuka och allmänt skvaller. Jag skulle kunna skriva en hel roman om livet här ombord och så mycket människor skulle ligga och vika sig av skratt, men lite hänsyn till ens kollegor får man ju visa. Bara gårdagen var ett helt kapitel i en tjock bok. Humor, på hög nivå.

Idag har jag unnat mig ett spa-besök. Blev ren och fin i ansiktet, fick tom slumra till en stund. Det var riktigt skönt.

Saknad. Den går inte bort.

Märker att båtjag kommer fram efter några dagar här.. hemma försvinner längre bort på nåt sätt och livet här blir med påtagligt. Jag blir som en annan person, med andra känslor och tankar. Jag vet inte vilket jag jag tycker bäst om. Jag undrar vilket jag NI skulle tycka bäst om.

Hispig. Uppe i varv och smått kaotisk. Inte just nu, men alltid annars. NU är jag med harmonisk och avslappnad efter en skön ansiktsbehandling.

Levoton Tuhkimo. Javisst.

Mekaniskt

Aj aj aj aj aj. Mina fötter säger nej nej nej och de vill bara ha massage.. sådär jättehårt så det känns som att man ska tuppa av. Idag har varit en jättejobbig dag även fast det inte vart så jättemycket att göra. Vi har varit i Tallinn. Jag va där o handlade, va rätt skönt med en ensam tyst promenad till stan och tillbaka i morgonkvisten. Köpte rocköl till fina vännen och lonken till mig.

Jag tänker väldigt mycket. Alldeles för mycket. Tankar som ger ångest. Fina ord som förvrängs i mitt huvud och blir dåliga. Min själ har vandrat ifrån kroppen. Kroppen funkar mekaniskt, gör det den ska. Kroppen och känslorna hör inte ihop. Ontet i själen mest flyter runtomkring. Svårt att förklara. Känner mig som två delar iaf. Splittrad. Försöker vara som alltid, men allt är bara förändrat.

Och jag saknar.

Så mycket jag skulle vilja skrika ut. Bara skrika ut all ilska och ångest. Men jag är tyst.. och jag fortsätter plocka disk och fungera lika mekaniskt som innan...

Sortera besticken

Förstår inte. Vill inte. Skjuta bort tankar som gör ont och försöka koncentera mig. Plocka disk, sortera glasen, diska undan, fyll på baren, fyll på i cafét, töm rökrummet, töm uppe på tolvan, behöver tolvan glas? ring tolvan, lämna glas, diska bort mackeriets disk, sortera blandglas, vad är klocka? dags att fylla på discot, shit, jag glömde askkopparna på tolvan, undra vad klockan är... jävla skit, två timmar kvar till att de andra kommer. Det är inte roligt att jobba själv när man har fyra ställen att hålla koll på och 1600 passagerare ombord.

Det mest avslappnande på en arbetsdag är att sortera besticken.

Ikväll har ångesten malt på nåt otroligt. Jag borde stannat hemma. Återkommande fras i mitt huvud, den borrar hål i huvudet på mig.

Om jag ändå vore bra nog.

En passagerare frågade mig hur jag mår. Det verkade skina rakt egenom. Jag log och sa "jo tack, det är bra, lite mycket att göra bara" vände mig om och kände gråten i halsen.

Nåt av det värsta som finns är att bli tvingad att le när det bara skriker i en. Jag vet. Jag gör det jämt.

Och till råga på allt är det två nya kassörskor i taxfreen. Inte konstigt att det inte finns jobb för mig.

Rutten

Sitter i dagrummet på Cindy och önskar helhjärtat att jag v0re hemma.
Igår på förmiddagen var jag fortfarande helt inställd på att festa bort hela helgen och umgås med fina människor hemma på balkongen. Tills telefonen ringde och jag blev utkallad, tio dagars pass i cafét blev det. Kände mig otroligt rutten mot fina Catti som kommit till göteborg hela vägen.. Det blev en kväll med mycket mycket öl och fina människor på min balkong.

Det känns lite underligt att vara här. allt gick så snabbt och saknaden tog ut sig redan i förväg. Ångest över att veta hur ont det kommer göra de här dagarna. Jag vet egentligen inte varför... men jag vet att det kommer bli smärtsamt.

Under det här passet kommer det bli storövning.. med riktiga passagerare och tv-inspelning. Det är läskigt. En Tallinnkryss ska vi också hinna med, dock jobbar jag så jag inte hinner av alls. Det är trist, men jag hoppas någon kan handla åt mig :)

Jag har en stark känsla av att jag aldrig kommer kunna vara bra nog. Den vill inte gå bort. För tillfället, eller de senaste dagarna tom har den varit extra stark. Den släpper inte taget om mig och det gör väldigt ont.. Ihållande smärta. Får mig att känna mig väldigt ensam.

Känner inte riktigt att jag för tillfället kan förklara vad som pågår i mig.. kanske har jag ingen koll själv, eller så är det bara svårt att säga det i ord för det blir mer verkligt då. Jag tassar på tå, för jag vill inte verka sämre än jag är.

Kämpa dagarna egenom och längta hem till värmen i min egen säng.

Rösterna i duschen

Tankegång som ett tag varit borta dök plötsligt upp under min lilla bastustund hos föräldrarna. Rösterna som länge varit borta började skrika i duschen igen och det kändes som gamla tider igen. Skrämmande samtidigt som det kändes lite hemtrevligt och väldigt bekant.

Tankar på tillit och rädsla för närhet. Att låta någon komma för nära, se för mycket av mig. För vem är jag just nu? Jag har ingen aning längre, vet inte om jag känner mig själv i det skede jag är i nu. Jag överraskar mig själv med att klara av saker jag förut inte kunnat hantera.. och med att krasha i situationer som förut inte varit nåt problem. Ett stort kaos som jag inte förstår mig på.

Vem kan jag egentligen lita på? Och låter jag mig själv luras till att lita på människor bara för att jag vet att jag har ett problem med det? Tvingar jag mig själv?

Förtjänar jag det här? Att ha mått såhär bra ett tag? Jag tror inte jag varit såhär... stabil..(om man nu kan kalla det för det) på ja.. kanske 7 år. Jag kan inte minnas när jag ärligt kunde säga att jag mådde bra senast.. förns nu. För ja, jag mår bra. Kanske inte i skrivande stund, för jag är ett litet känslovrak, men i allmänhet senaste veckan. Jag mår BRA!

Allmän förvirrning. Min värdesättning av mig själv maler i mig och säger till mig att jag inte förtjänar det här. Att jag inte kommer kunna vara bra nog. Att världen när som helst kommer inse hur värdelös jag är och allt det goda kommer försvinna från mig. Och kvar blir jag med ångest och ånger om att jag lät mig luras om att jag faktiskt också kunde duga. Vara bra nog. 

Jag vill så gärna må bra att jag låter alla de här tankarna skjutas undan. Iaf stundtals. När de finns skrivet kanske de blir enklare att bearbeta. För egentligen vet jag nog om att allt det här är hjärnspöken och demoner som vill riva ner mig i ett stort svart hål och trasa sönder mig med motorsåg och trubbiga krattor. 

Ett liv av ovisshet och osäkerhet skulle nog tära ner vem som helst.  

Sugar.

Fina fina vänner som tar hand om en när luften rinner ur och det svartnar för en stund. Kramar och värme. Omtanke. Tack.

Helgen har varit bra :) Fredagen spenderades med underbara vänner och lite barnpassning på Lek och bus landet. Det var riktigt roligt, men galet svettigt. Tänka sig att de små knotten kan vara så himla snabba. Det var bra att jag hade förstärkning, annars hade det varit kaos.
Kvällarna har spenderats med Tina och rockbaren. Riktigt bra helg. Förutom små panikutbrott, som tur nog inte fick komma ut ordentligt innan de blev bortkramade. 

Trygghet. Skratt. Kramar. Vacker. Bus. Kärlek. Bebispussar. Mumin. Sugar. 

Det är inte mycket som gör en lugnare än att känna att man är välkommen.

Levoton Tuhkimo 737

737.
Överallt dessa siffror, man skulle kunna tro att de förföljer mig.
Du som känner mig, se på mitt telefonnummer. Där kom det först. Sedan fick jag mitt frikort utskrivet 070307. I nästan ett år vaknade jag 07:37 varje morgon och 17:37 brukade jag av misstag kolla på klockan när jag satt vid datorn.

Ett tag trodde jag att 737 var en negativ sak. Det var något jag inte kunde komma ifrån hur jag än försökte. Men nu efter år av 737 har jag insett att de dagar den kombinationen hoppar upp i min syn någonstans oftast blir bra dagar. Jag är inte rädd för de längre.

Jag var i Stockholm en gång, på väg till jobbet. Hade haft en pissig dag och var på såå dåligt humör. Allt hade verkligen gått fel. Jag skulle ringa min telefonbank och kolla hur mycket pengar jag hade, för att se om jag kunde ta taxi till jobbet. "Du har ett tusensjuhundratrettiosju kronor på ditt konto" sa rösten och efter att ha tagit en taxi till jobbet blev dagen mycket bättre. Jag hade även märkt att ofta när jag är på dåligt humör så handlar kunder för 737 kronor, vilket alltid får mig att le.

737 är min egen stalker som finns där för att få mig att le.

3 dagar blev 12.

Det klirrar av flaskorna, smycken skrammlar och allting lutar. Det vrider sig i magen på mig lite, men jag lyckas hålla det någorlunda lugnt. Balansen förlorade jag redan för länge sen och det känns som att benen viker under mig. Det är storm.
Cinderella är på väg till Riga med 1600 passagerare. Vi har fortfarande öppet när det börjar gunga och vi börjar frenetiskt plasta in och säkra alla hyllor där saker kan ramla ner från. Allt för att minimera risken att butiken ser ut som ett h-vete på morgonen när vi börjar. Det gick rätt bra, bara ett stort skåp inne på chefens kontor och några klädställ som vält. 
Två nätter höll det på. Jag fick krypa till toaletten från sängen för att benen inte riktigt kunde bära mig när golvet lutar hit o sen dit. 

Jag har upplevt min första nyktra storm. Det var rätt spännande och samtidigt helt sjukt skrämmande. Jag litar inte på naturen, den kan dra undan marken under oss när den vill det och låta oss slukas  ner i avgrund.

Förutom storm lärde jag mig annat nyttigt ombord detta passet. Jag har några helt jävla underbara kollegor. Människor som jag trodde var mina kollegor visade sig känna mig bättre än jag trodde och faktiskt vara mina vänner, en insikt som gjorde känslolivet så himla mycket enklare för mig. Det blev känslorstormar som plåstrades om av en person från oväntat håll. 

Och för att sätta extra guldkant i tillvaron kom underbara Elin på kryssning och festade med oss Cinderella-style. Fucking awesome!

Den här sommaren har bestått av öl på balkongen, öl på balkongen med nya fina bekantskaper och öl på balkongen. Och så lite festival och jobb. Men mest öl på balkongen. Jag älskar det.

Rockbaren

Vilken underbar känsla. Att vakna i min egen säng. Vara hema, mitt eget underbara hem med mina egna saker och min mat. Obeskrivligt. Har varit borta hemifrån alldeles för länge.

Catti följde med mig hem efter jobbet, vi gick av samtidigt. Riktigt roligt har vi haft, suttit på balkongen med riktigt bra sällskap. Sån där liten lyckokänsla över hela mig sen jag kommit hem. Fram till inatt.

Vi hade varit hemma hos mig hela dagen och druckit öl och haft jätteroligt. Suttit på balkongen och spelat kort och bara umgåts. Så ska vi till rockbaren. Ja, alla vet, jag älskar rockbaren. Vi tar en taxi och kommer dit, ska gå in och lämna jackorna. Vakten, eller ja, han som står i garderoben tittar på mig och tar tag i mig och säger "Du tar det lugnt med alkoholen. Kommer ambulansen och hämtar dig vid två-tre tiden så portar jag dig för alltid"

Där försvann allt. Det blev bara svart.
Det var verkligen inte okej.
Vi åkte efter kanske en kvart. Jag kunde inte andas. Någon hade tagit ifrån mig mitt frirum. För rockbaren har verkligen alltid varit det där stället där jag kan känna mig trygg. Mitt hem som jag kallat det. 

Underbara människor som kramade på mig hjälpte mycket, lyfte upp mig så jag inte ramlade ner i avgrunden, men det här känns inte roligt alls. Nu till annat.

Ikväll ska vi på fest i berget :D Jag ser verkligen fram emot det och kommer ha en SUPERkväll. Bara så ni vet!

Jag återkommer med rapport om hur det var på jobbet, om stormen och om vännerna.