Rösterna i duschen

Tankegång som ett tag varit borta dök plötsligt upp under min lilla bastustund hos föräldrarna. Rösterna som länge varit borta började skrika i duschen igen och det kändes som gamla tider igen. Skrämmande samtidigt som det kändes lite hemtrevligt och väldigt bekant.

Tankar på tillit och rädsla för närhet. Att låta någon komma för nära, se för mycket av mig. För vem är jag just nu? Jag har ingen aning längre, vet inte om jag känner mig själv i det skede jag är i nu. Jag överraskar mig själv med att klara av saker jag förut inte kunnat hantera.. och med att krasha i situationer som förut inte varit nåt problem. Ett stort kaos som jag inte förstår mig på.

Vem kan jag egentligen lita på? Och låter jag mig själv luras till att lita på människor bara för att jag vet att jag har ett problem med det? Tvingar jag mig själv?

Förtjänar jag det här? Att ha mått såhär bra ett tag? Jag tror inte jag varit såhär... stabil..(om man nu kan kalla det för det) på ja.. kanske 7 år. Jag kan inte minnas när jag ärligt kunde säga att jag mådde bra senast.. förns nu. För ja, jag mår bra. Kanske inte i skrivande stund, för jag är ett litet känslovrak, men i allmänhet senaste veckan. Jag mår BRA!

Allmän förvirrning. Min värdesättning av mig själv maler i mig och säger till mig att jag inte förtjänar det här. Att jag inte kommer kunna vara bra nog. Att världen när som helst kommer inse hur värdelös jag är och allt det goda kommer försvinna från mig. Och kvar blir jag med ångest och ånger om att jag lät mig luras om att jag faktiskt också kunde duga. Vara bra nog. 

Jag vill så gärna må bra att jag låter alla de här tankarna skjutas undan. Iaf stundtals. När de finns skrivet kanske de blir enklare att bearbeta. För egentligen vet jag nog om att allt det här är hjärnspöken och demoner som vill riva ner mig i ett stort svart hål och trasa sönder mig med motorsåg och trubbiga krattor. 

Ett liv av ovisshet och osäkerhet skulle nog tära ner vem som helst.