Rutten

Sitter i dagrummet på Cindy och önskar helhjärtat att jag v0re hemma.
Igår på förmiddagen var jag fortfarande helt inställd på att festa bort hela helgen och umgås med fina människor hemma på balkongen. Tills telefonen ringde och jag blev utkallad, tio dagars pass i cafét blev det. Kände mig otroligt rutten mot fina Catti som kommit till göteborg hela vägen.. Det blev en kväll med mycket mycket öl och fina människor på min balkong.

Det känns lite underligt att vara här. allt gick så snabbt och saknaden tog ut sig redan i förväg. Ångest över att veta hur ont det kommer göra de här dagarna. Jag vet egentligen inte varför... men jag vet att det kommer bli smärtsamt.

Under det här passet kommer det bli storövning.. med riktiga passagerare och tv-inspelning. Det är läskigt. En Tallinnkryss ska vi också hinna med, dock jobbar jag så jag inte hinner av alls. Det är trist, men jag hoppas någon kan handla åt mig :)

Jag har en stark känsla av att jag aldrig kommer kunna vara bra nog. Den vill inte gå bort. För tillfället, eller de senaste dagarna tom har den varit extra stark. Den släpper inte taget om mig och det gör väldigt ont.. Ihållande smärta. Får mig att känna mig väldigt ensam.

Känner inte riktigt att jag för tillfället kan förklara vad som pågår i mig.. kanske har jag ingen koll själv, eller så är det bara svårt att säga det i ord för det blir mer verkligt då. Jag tassar på tå, för jag vill inte verka sämre än jag är.

Kämpa dagarna egenom och längta hem till värmen i min egen säng.