Cellförändringar

Du behöver inte oroa dig, står de i brevet från Lundby sjukhus som damp ner brevlådan idag. Dina tester visade på cellförändringar. Du behöver inte oroa dig.

Jag vet inte om jag oroar mig. Det är mest att allting faller på mig på en och samma gång.

I måndags berättade mamma att en god vän till familjen gått bort. Han var inte bara en familjevän. han var någon som jag litade på, som jag berättade saker för. Han hälsade på mig på sjukhuset när jag låg där, det gjorde inte ens alla de jag umgicks med då, de som var mina närmaste vänner. Han firade jul hos oss ett år.
Han hade cancer. Det visste jag. Det hade blivit bättre men kom tillbaka, gång på gång om jag förstod de rätt. Jag visste inte att han låg på sjukhus. Och sen var han borta.

Fyra individer i min omgivning som gått bort sen september.
Och nu har jag cellförändringar.

Han sa alltid till mig att vara den jag är, oavsett vad andra tycker.

Jag går och gömmer mig under täcket och hoppas att när jag kommer ut, så händer något positivt som tar bort iaf en liten bit av allt som gör ont.

090123

Berg- och dalbana. Delux. Det verkar som att medicinen påverkar mig mer än jag någonsin trodde de kunde. Humöret svänger hit o dit väldigt snabbt och huvudet känns tungt. Känsligheten är på max nu. Ogillar starkt när jag blir såhär.. Men samtidigt kanske de ger hopp om att den här medicinen faktiskt funkar.

Varit hos syster i veckan och det var jättetrevligt. Ville inte riktigt åka hem, även fast det är rätt skönt att få sova länge på morgnarna hemma. Där blir de ju inte riktigt så.. sju-åtta är det väckning och jag hade babyjour på natten så jag fick gå upp en gång per natt o mata bebis. Tycker mest det är mysigt dock :)

Har funderat en del på människors reaktioner när man berättar saker för de. En reaktion säger så mycket om ens ställningstagande i saker.. det är väldigt avslöjande. Ibland kanske man tyder signalerna fel, men jag har blivit rätt bra på att notera reaktionerna. Speciellt när det pratas om mitt mående. Det finns många som lyssnar och funderar en stund och oftast kommer med en ganska bra respons till det jag sagt, neutral men omtänksam. Andra tycker hela situationen är jobbig och ändrar samtalsämne. Oftast förstår de inte alls vad jag pratar om, men vet att de nog inte vill veta heller. De situationerna gör mig rätt ledsen, oftast försöker jag skämta bort det sen, för att inte göra personen ännu mer obehagd i situationen. Tycker inte riktigt om att jag gör så, för det brukar inte leda till nåt annat än jobbig tystnad från min sida och att personen i fråga inte har en aning om nånting och tror allt är en dans på sommarängar.. med lite fläckar på.

Jag har ett starkt sug efter vin. Idag ska jag faktiskt dricka för första gången i år.
Min duktighet har inte lett till tillräckligt mycket gott, så jag har ett sug på att ge upp, men jag ska inte. Inte den här gången. Jag ska bara försöka lite till. Men mitt vin ska jag ha, det är jag trots allt värd.

Det värmde.

Mitt hjärta gjorde en ovanlig volt ikväll.

Jag har inte tappat bort äktheten. Det är en bra sak,

Vardagen

Vart kom det här ifrån? Totala tomheten. Den bara hoppade på mig.

Nya mediciner som ska göra mig glader sägs det. Det enda jag ser är en jättelista med biverkningar som kan komma av medicinen. Och det är inga små biverkningar är det heller. Har man otur an man få anorexi, krampanfall eller hepatit. Medicinen som ges när ingenting annat funkar sa läkaren. Tack, jag känner mig så mycket friskare nu. På pappret står det om dagliga vredesutbrott och stark nedstämdhet. Jag vet att jag inte borde läsa de här, för att sätta ord på vad som är fel på en är bara ett sätt att göra det värre på.

I februari vill de att jag ska börja jobba igen. På 25%. Jag har lite blandade känslor om det hela, men försöker se det positiva i det. Människor blir en del av min vardag igen. Min förhoppning är att Ågrenska ska ha nåt till mig, saknar stället. Och att jobba natt.

Viktnedgången går lite som det gör. Jag sköter mig jättebra för en gångs skull men vikten går upp och ner. Har sammanlagt gått ner 2kg de här första 2 veckorna. Det är okej. Är rätt nöjd över hur mycket jag rört på mig det senaste. Moster får ut mig på promenader, det är väldigt bra. Träningsvärken efter karaten gör det dock lite svårt att gå längre sträckor.

Tomheten går inte bort med mat. Den har ingen anledning, ingen grund. Den liknar bara en panik som inte riktigt får lösa ut sig ordentligt. Något gnager. Jag vet inte vad.

Ljug inte för mig. Det gör bara allt så mycket värre.

Promenad

Kanske är det någonslags verklighetsflykt att sova bort en hel dag, kanske är det ett sätt att ladda upp batterierna inför nya saker. Musten har runnit ur. Krassligheten har hållt i sig, kroppen straffar mig för att jag plågade mig själv hela hösten. Jag gav inte mig själv en chans att kurera mig, låta själen vila. Till slut blev det bara för mycket.

Tröttheten är överhängande. Ändå kämpar jag för något nu. Det är svårt när det gamla begäret sätter in och försöker ta över mig. Förstörelse. Intalar mig själv att en gång inte är nån fara. Man bryter inte mönster genom att låta sig själv slinta. Jag får inte slinta den här gången. Det är dags att bli människa igen.

Jag önskar att de kommer ta mig på allvar när jag förklarar problemet för de. Det är inte normalt att ha de såhär. Just nu försöker jag på egen hand, men historian har bevisat att det inte håller speciellt länge. Viljan kanske finns där men det räcker inte. Ibland bryr jag mig bara inte tillräckligt.

Imorgon börjar vardagen för de flesta. Någonstans känner jag en gnutta avundsjuka, för jag vill också ha någonting att gå till. Någon dag ska jag också ha den styrkan att klara av en riktig vardag. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det förr. just nu är det ara inte tid för det. Nu är det dags att ordna upp livslång ångest som inte vill ge sig. Självläkning.

Jag saknar en tid av meningsfulla låttexter.
De finns där, men inte hos mig. Inte idag.

Det är dags att ge sig ut på en promenad. Rensa tankar.

Rädslor

Rädd. Övervägande känsla i vardagen, både här, där, nu och då. Alltid. Rädsla för vad som komma ska, för att det som va då ska komma och bita en i baken innan man ens hinner reagera.

Jag erkänner, jag är rädd. Något som jag aldrig trodde skulle hända har hänt. Och oj så glad det för mig, det får mig att sväva lite på mina egna moln och få hopp om att kanske inte riktigt allt är meningslöst. Kanske inte jag... är meningslös. Händelser i livet som ger en styrka, man ska ta vara på de. Jag försöker, även fast jag är rädd.

För senast det hände var det väldigt kortvarigt. Det var samma scenario. Precis samma. Fast det var en annan årstid. Kanske en annan jag, utan smärtan i färskt minne. Men känslorna är precis samma. Kanske tom lite starkare. Obeskrivligt. Jag trodde inte jag hade det i mig.

Det är okej att vara rädd. Iaf är det det jag försöker intala mig själv. Jag är inte rädd för ingenting, det finns en anledning till allt. Ibland känns det som att jag skulle behöva mer mod. INte vara dumdristig och naov och ge mig in i saker, utan göra det med mod istället, med en plan B i bakfickan.

Jag har ingen plan B.

Rädslor fräter mig inifrån. De stänger in mig i mig själv och tar ifrån mig förmågan att andas fritt. Jag gömmer mig bakom masker och skyller på livet. Försvarsmekanister hit och dit.

Det här handlar egentligen om nåt helt annat.. men...
Sakta har jag börjat förstå mig på all skräckkampanj som bedrivs av diverse olika delar av vårat samhälle.
Man ska vara rädd för att äta stekt potatis och chips, det ger en cancer. Hela tiden pumpar tidningar ut varningar om hur din gasiga mage egentligen kan vara en tumör osv osv. Och det är alltid TUSENTALS drabbade som ingen har en aaaaning och alla med gasig mage springer till vårdcentralen för att leta efter den läskiga tumören som kommer att avsluta deras värdefulla lilla liv.

En gång grät jag på spårvagnen. Det har hänt fler gånger, men den här gången minns jag speciellt. Det var efter att Johanna hade dött och jag satt helt själv på väg någonstans.. Aldrig någonsin har folk stirrat så mycket på mig, som om jag vore konstig. Jag funderade ett tag på om jag av misstag färgar håret gul-grön prickit och såg underlig ut, men nej... de tittade på mig för att jag grät. Och det var inte den sortens undrande blickar som man enligt all logik hade förväntat sig.. nej, det va blickar av skam. Som omfolk nästan skämdes över att se någon gråta.

Är det kanske därför det är så hemsk att bli sårad? För att tårar är så himla förbjudna?

Mörkrädd är jag rädd för det jag inte ser. Det som inte märks, som kan stå inför mig när som helst utan förvarning.

Och fortfarande har jag ingen plan B.