Promenad

Kanske är det någonslags verklighetsflykt att sova bort en hel dag, kanske är det ett sätt att ladda upp batterierna inför nya saker. Musten har runnit ur. Krassligheten har hållt i sig, kroppen straffar mig för att jag plågade mig själv hela hösten. Jag gav inte mig själv en chans att kurera mig, låta själen vila. Till slut blev det bara för mycket.

Tröttheten är överhängande. Ändå kämpar jag för något nu. Det är svårt när det gamla begäret sätter in och försöker ta över mig. Förstörelse. Intalar mig själv att en gång inte är nån fara. Man bryter inte mönster genom att låta sig själv slinta. Jag får inte slinta den här gången. Det är dags att bli människa igen.

Jag önskar att de kommer ta mig på allvar när jag förklarar problemet för de. Det är inte normalt att ha de såhär. Just nu försöker jag på egen hand, men historian har bevisat att det inte håller speciellt länge. Viljan kanske finns där men det räcker inte. Ibland bryr jag mig bara inte tillräckligt.

Imorgon börjar vardagen för de flesta. Någonstans känner jag en gnutta avundsjuka, för jag vill också ha någonting att gå till. Någon dag ska jag också ha den styrkan att klara av en riktig vardag. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det förr. just nu är det ara inte tid för det. Nu är det dags att ordna upp livslång ångest som inte vill ge sig. Självläkning.

Jag saknar en tid av meningsfulla låttexter.
De finns där, men inte hos mig. Inte idag.

Det är dags att ge sig ut på en promenad. Rensa tankar.