Rädslor

Rädd. Övervägande känsla i vardagen, både här, där, nu och då. Alltid. Rädsla för vad som komma ska, för att det som va då ska komma och bita en i baken innan man ens hinner reagera.

Jag erkänner, jag är rädd. Något som jag aldrig trodde skulle hända har hänt. Och oj så glad det för mig, det får mig att sväva lite på mina egna moln och få hopp om att kanske inte riktigt allt är meningslöst. Kanske inte jag... är meningslös. Händelser i livet som ger en styrka, man ska ta vara på de. Jag försöker, även fast jag är rädd.

För senast det hände var det väldigt kortvarigt. Det var samma scenario. Precis samma. Fast det var en annan årstid. Kanske en annan jag, utan smärtan i färskt minne. Men känslorna är precis samma. Kanske tom lite starkare. Obeskrivligt. Jag trodde inte jag hade det i mig.

Det är okej att vara rädd. Iaf är det det jag försöker intala mig själv. Jag är inte rädd för ingenting, det finns en anledning till allt. Ibland känns det som att jag skulle behöva mer mod. INte vara dumdristig och naov och ge mig in i saker, utan göra det med mod istället, med en plan B i bakfickan.

Jag har ingen plan B.

Rädslor fräter mig inifrån. De stänger in mig i mig själv och tar ifrån mig förmågan att andas fritt. Jag gömmer mig bakom masker och skyller på livet. Försvarsmekanister hit och dit.

Det här handlar egentligen om nåt helt annat.. men...
Sakta har jag börjat förstå mig på all skräckkampanj som bedrivs av diverse olika delar av vårat samhälle.
Man ska vara rädd för att äta stekt potatis och chips, det ger en cancer. Hela tiden pumpar tidningar ut varningar om hur din gasiga mage egentligen kan vara en tumör osv osv. Och det är alltid TUSENTALS drabbade som ingen har en aaaaning och alla med gasig mage springer till vårdcentralen för att leta efter den läskiga tumören som kommer att avsluta deras värdefulla lilla liv.

En gång grät jag på spårvagnen. Det har hänt fler gånger, men den här gången minns jag speciellt. Det var efter att Johanna hade dött och jag satt helt själv på väg någonstans.. Aldrig någonsin har folk stirrat så mycket på mig, som om jag vore konstig. Jag funderade ett tag på om jag av misstag färgar håret gul-grön prickit och såg underlig ut, men nej... de tittade på mig för att jag grät. Och det var inte den sortens undrande blickar som man enligt all logik hade förväntat sig.. nej, det va blickar av skam. Som omfolk nästan skämdes över att se någon gråta.

Är det kanske därför det är så hemsk att bli sårad? För att tårar är så himla förbjudna?

Mörkrädd är jag rädd för det jag inte ser. Det som inte märks, som kan stå inför mig när som helst utan förvarning.

Och fortfarande har jag ingen plan B.