Illamående

De går hand i hand, ångesten och illamåendet. Idag har jag inte riktigt kunnat få i mig något ätbart, illamåendet är för påtagligt. Försökte med choklad, jag brukar inte ha några problem med att få i mig det, men det var ingen hit. Inte idag.

Medicinen verkar funka rätt bra. Jag har gått från hetsätare till att nästan aldrig vara hungrig eller sugen på något alls. Utan problem med att sluta äta fast det finns mat kvar på tallriken och utan behov att tröstäta. På gott och ont, jag blev av med ett problem men nu har jag inget kvar. Inget sätt att skrämma iväg ångesten och dämpa illamåendet. Jag kunde kräkas, men det skulle bara vara att skapa ett nytt problem och det behövs inte precis.
Ibland saknar jag att inte behöva bry mig om nya ärr.

Jag saknar tiden då jag åkte ut på havet och lämnade alla känslor hemma. De ersattes ju såklart med nya känslor ombord, men det var inte samma hela tiden. Det var en annan värld med andra människor och andra problem. Man behövde inte stanna upp och tänka. Inte känna. Man kunde bara köra på.

Det är inte bekvämt. Inte hur jag än vrider på det. Inte nånstans. Jag vet inte vart jag vill vara men det är inte här, inte nu.

Acceptans. Distans.

De kändes som förolämningar, sanningarna. De sårade mig, även fast jag länge vetat om de, sällan bara ur någon annans mun. Det tog hårdare än mina egna aningar, för det betydde att någon annan också tänkt det. Blev mer verkligt då.

Jag vill kunna vara jag och bli accepterad ändå, även fast det inte passar in i andras ramar och förhoppningar. Mitt liv har inte gått efter standardramarna, jag kommer aldrig bli en vanlig svensson. Erfarenheter är dock oersättliga, kunskap kommer inte bara ur böcker. Intelligens är inte bara allmänbildning, det kan komma ur förståelse och iaktagelser också. Lärdom från att ha levt, lyssnat och sett människor, från att ha känt och försökt. När ska man kunna skriva det i sitt cv?

Försöker skaffa mig utrymme att vara på. Bara vara. Inte göra, åstadkomma och göra omgivningen nöjd, men att bara få vara. Det känns inte bekvämt, hur jag än vrider och vänder på det. Att sitta här och vara själv ger mig ingenting, det sätter igång paranoian och mal på tills jag blir galen. Att vara runt mycket människor fungerar inte heller för då blir det en massa ångest och känns besvärligt, vilket i sin tur besvärar omgivningen och det är ingen bra sak det heller. Igår trivdes jag, utan brådska och med musik och en trasa i handen. Städa bort märken från då. Vara nu. Och somna i en trygg famn. Beröring. Det känns bra. Som inget annat innan.

Men hon menade att på att inte vara hoppfull. Det kändes som en uppmaning till att ge upp innan man ens försökt, för att slippa besvikelse. Vilken sorts uppmuntran är det? En realistiska eller den nedvärderande?
Jag vet hur jag tog det. "Sluta låta andra trampa på dig" säger de.

Demonerna kommer inte från ingenstans.

Paranoian dansar med demonerna

Det är inte logiskt, hur jag fungerar. Det är inte rättvist och det är inte okej, men det är så det är. Mina föreställningar blir lätt min sanning. Det jag tror är så det är och jag skrämmer iväg mig själv från att ens försöka, för det kommer ändå inte gå, enligt mig.

Det är som att något förföljer en. Det är en mörk skugga som tynger ner och viskar alla onda aningar man har i örat på en och bekräftar allt man är rädd för. Paranoian får en helt ny mening. Den blir en sanning. För mig. Och aningarna försvinner inte. Skuggan drar sig undan ibland, när man ser en glimt av hopp någonstans, men återkommer så fort man börjar tvivla.

Mina demoner. De är bara mina och jag vet inte om jag egentligen kan förklara de. Det jag vet är att de sätter käppar i hjulen för mig i det mesta, de suger orken ur mig och får mig att fly ifrån allting som kunde vara något bra. De hjälper mig förstöra allt det fina och tära ner bra relationer.

Jag hatar de. Det är ett genuint hat som jag aldrig någonsin känt för något annat. Mina sätt att döda demoner varierar med tiden, beroende på måendet i övrigt. Beroende på situation. Jag försöker sluta med alla destruktiva sätt. Demonerna bor i mig och de ska dö. Det finns inga andra sätt än de destruktiva. Demonerna ger sig inte med ett vänligt samtal. De ger sig aldrig.

Jag behöver skrika.

Bitar

Berg- och dalbana. Ena dagen är det fullständig skräck som råder och borrar hål i själen och nästa dag svävar jag på moln. Ångesten har börjat lägga sannan kan fylla tomig och måendet är mer stabilt, även fast det kommer lite svackor då och då. Den där gnagande dygnetruntångesten är knappt befintlig.

Efter noggranna analyser så har jag kommit fram till att det stora problemet länge varit att jag känner mig halv. Oklar. Som ett pussel med försvunna bitar. Ständigt sökande. Bitar som behöver falla på plats för att skapa en helhet. Bitar av mig. Ingen annan kan fylla tomrummet.
Jag har sökt på fel ställen. Mitt sökande har inte lett till några fynd. Snarare har det fått mig att vittra sönder på ställen som innan var hela. De försvunna bitarna kanske aldrig fanns där. Förmodligen inte. Men jag behöver hitta de för att få ett inre lugn.

Och till det behöver jag lugnet från utsidan.
Stressen får mig att koppla bort det egentliga målet med min resa.

Det är helt nytt för mig det här. Att känna sån trygghet hos någon. Att le från hela hjärtat. Inte av glädje, utan av lycka. Jag vågar inte tro på att den är sann. Verklighet är något som händer andra.

Det är dags att packa klart och åka iväg till syster. Några dagars ledigt från hemmatankar och avstånd från det här livet.

"Det löser sig"

Det tog stopp. Jag visste inte hur man pratade längre och det stora svarta hålet gapade större och större och försökte sluka mig. I en kamp om att inte låta svarta hålet öka paniken försökte jag klämma ut ord, men det blev bara fel. Kom senare på att jag faktiskt inte sagt ett enda ord sedan jag vaknade av att mobilen ringde. 11 timmars tystnad. Total tystnad.

Grubbel om känslor som inte känns som de borde finnas där har gjort detta till en stesoliddag. Ett galet virrvarr av misstankar och obehag skapar mig en egen verklighet när ingen annan berättas för mig. Intryck utanför formar den och sen händer något som drastiskt ändrar hela verkligheten och det börjar om igen. Raka svar och förklarningar lugnar och får det att bli en klarare verklighet.

De dagar när den gråa dammiga hinnan hänger över själen blir framtiden så mycket mer skrämmande än annars. De är dagar då orken behöver näring utifrån. Såna dagar då det inte räcker med en liten klapp på axeln. Såna dagar är ett "det löser dig" bannlyst och kan starta världskrig.

Man kan inte säga så till någon. Det är fel att försöka trösta någon med en sån mening, för vem kan någonsin veta om saker löser sig? Det är bara ett sätt att komma ut en situation där man inte har nåt annat att säga, en flyktväg. Tro mig eller ej, men det finns faktiskt saker som aldrig löser sig. Kanske finns det någon god tanke bakom det hela, men i min mening handlar det mest om att försöka komma ifrån ämnet.

Jag har ett mål. Jag vet vart jag vill komma och jag har någorlunda hum om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det finns olika vägar men jag får välja det som passar mig bäst. Jag har ingen plan B. Jag valde bort de andra vägarna och de har nu bommar och lås på sig. Pappa säger alltid att man inte ska bränna broar efter sig, för man vet aldrig när man behöver vända tillbaka. Den här gången brände jag broarna och får hoppas att vägen leder dit jag vill komma. Kanske blir det någon helt annanstans, men jag vänder inte bakåt igen.

Aldrig mer bakåt igen.

Utsläpp

Jag undrar om de är någon som läser min blogg.

Måndagar är alltid lite speciella dagar i mitt huvud. Alltid efter terapin kommer många tankar upp och det blir ett litet inbördeskrig i hjärnan där det dåtida och det nutida krigar om vem som ska få ta över alltihopa, vem som ska styra och vem jag ska vara. Det dåtida kan ses som ett stort svart hål rakt egenom mig.. eller en gigantisk rosa elefant mitt i rummet. Det är något som väcker obehag och frågor hos både mig och alla runtomkring. Det har satt sina spår, som elefanten lämnar en gigantisk skithög, har mina spår satt sig i huden. Och i den jag är nu.
Jag tycker ändå om när folk vågar fråga och kommentera. Det är inte farligt, jag blir inte ledsen av det.

Hon frågade mig om jag skulle vilja dö. Det vill jag inte. Har jag nog egentligen aldrig velat. Det jag alltid velat är att allt det onda ska gå bort. Meningen var nog aldrig att det var jag som skulle dö utan att demonerna skulle försvinna. Hon kallade det en lek med döden. Kanske så, men det enda sättet att överleva på. Ibland glömmer jag bort att jag också är dödlig. Jag dör bara om jag vill. Ibland är jag övertygad om det. Leker man tillräckligt länge med tanken blir det verklighet för en.

Jag har så mycket vilja och så lite ork. Jag vill skapa, göra saker, komma framåt och lära mig nytt. Men. Det går inte. Jag vill göra det och jag försöker, men det går inte. Just nu skyller jag det mesta på medicinen, den drar ut all energi ur mig. Själen mattas ut och blandas ut med drömmar.

Igår var en bra dag. Det kändes rätt på nåt sätt.