Paranoian dansar med demonerna

Det är inte logiskt, hur jag fungerar. Det är inte rättvist och det är inte okej, men det är så det är. Mina föreställningar blir lätt min sanning. Det jag tror är så det är och jag skrämmer iväg mig själv från att ens försöka, för det kommer ändå inte gå, enligt mig.

Det är som att något förföljer en. Det är en mörk skugga som tynger ner och viskar alla onda aningar man har i örat på en och bekräftar allt man är rädd för. Paranoian får en helt ny mening. Den blir en sanning. För mig. Och aningarna försvinner inte. Skuggan drar sig undan ibland, när man ser en glimt av hopp någonstans, men återkommer så fort man börjar tvivla.

Mina demoner. De är bara mina och jag vet inte om jag egentligen kan förklara de. Det jag vet är att de sätter käppar i hjulen för mig i det mesta, de suger orken ur mig och får mig att fly ifrån allting som kunde vara något bra. De hjälper mig förstöra allt det fina och tära ner bra relationer.

Jag hatar de. Det är ett genuint hat som jag aldrig någonsin känt för något annat. Mina sätt att döda demoner varierar med tiden, beroende på måendet i övrigt. Beroende på situation. Jag försöker sluta med alla destruktiva sätt. Demonerna bor i mig och de ska dö. Det finns inga andra sätt än de destruktiva. Demonerna ger sig inte med ett vänligt samtal. De ger sig aldrig.

Jag behöver skrika.