Utsläpp

Jag undrar om de är någon som läser min blogg.

Måndagar är alltid lite speciella dagar i mitt huvud. Alltid efter terapin kommer många tankar upp och det blir ett litet inbördeskrig i hjärnan där det dåtida och det nutida krigar om vem som ska få ta över alltihopa, vem som ska styra och vem jag ska vara. Det dåtida kan ses som ett stort svart hål rakt egenom mig.. eller en gigantisk rosa elefant mitt i rummet. Det är något som väcker obehag och frågor hos både mig och alla runtomkring. Det har satt sina spår, som elefanten lämnar en gigantisk skithög, har mina spår satt sig i huden. Och i den jag är nu.
Jag tycker ändå om när folk vågar fråga och kommentera. Det är inte farligt, jag blir inte ledsen av det.

Hon frågade mig om jag skulle vilja dö. Det vill jag inte. Har jag nog egentligen aldrig velat. Det jag alltid velat är att allt det onda ska gå bort. Meningen var nog aldrig att det var jag som skulle dö utan att demonerna skulle försvinna. Hon kallade det en lek med döden. Kanske så, men det enda sättet att överleva på. Ibland glömmer jag bort att jag också är dödlig. Jag dör bara om jag vill. Ibland är jag övertygad om det. Leker man tillräckligt länge med tanken blir det verklighet för en.

Jag har så mycket vilja och så lite ork. Jag vill skapa, göra saker, komma framåt och lära mig nytt. Men. Det går inte. Jag vill göra det och jag försöker, men det går inte. Just nu skyller jag det mesta på medicinen, den drar ut all energi ur mig. Själen mattas ut och blandas ut med drömmar.

Igår var en bra dag. Det kändes rätt på nåt sätt.