De kändes som förolämningar, sanningarna. De sårade mig, även fast jag länge vetat om de, sällan bara ur någon annans mun. Det tog hårdare än mina egna aningar, för det betydde att någon annan också tänkt det. Blev mer verkligt då.
Jag vill kunna vara jag och bli accepterad ändå, även fast det inte passar in i andras ramar och förhoppningar. Mitt liv har inte gått efter standardramarna, jag kommer aldrig bli en vanlig svensson. Erfarenheter är dock oersättliga, kunskap kommer inte bara ur böcker. Intelligens är inte bara allmänbildning, det kan komma ur förståelse och iaktagelser också. Lärdom från att ha levt, lyssnat och sett människor, från att ha känt och försökt. När ska man kunna skriva det i sitt cv?
Försöker skaffa mig utrymme att vara på. Bara vara. Inte göra, åstadkomma och göra omgivningen nöjd, men att bara få vara. Det känns inte bekvämt, hur jag än vrider och vänder på det. Att sitta här och vara själv ger mig ingenting, det sätter igång paranoian och mal på tills jag blir galen. Att vara runt mycket människor fungerar inte heller för då blir det en massa ångest och känns besvärligt, vilket i sin tur besvärar omgivningen och det är ingen bra sak det heller. Igår trivdes jag, utan brådska och med musik och en trasa i handen. Städa bort märken från då. Vara nu. Och somna i en trygg famn. Beröring. Det känns bra. Som inget annat innan.
Men hon menade att på att inte vara hoppfull. Det kändes som en uppmaning till att ge upp innan man ens försökt, för att slippa besvikelse. Vilken sorts uppmuntran är det? En realistiska eller den nedvärderande?
Jag vet hur jag tog det. "Sluta låta andra trampa på dig" säger de.
Demonerna kommer inte från ingenstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar