Bitar

Berg- och dalbana. Ena dagen är det fullständig skräck som råder och borrar hål i själen och nästa dag svävar jag på moln. Ångesten har börjat lägga sannan kan fylla tomig och måendet är mer stabilt, även fast det kommer lite svackor då och då. Den där gnagande dygnetruntångesten är knappt befintlig.

Efter noggranna analyser så har jag kommit fram till att det stora problemet länge varit att jag känner mig halv. Oklar. Som ett pussel med försvunna bitar. Ständigt sökande. Bitar som behöver falla på plats för att skapa en helhet. Bitar av mig. Ingen annan kan fylla tomrummet.
Jag har sökt på fel ställen. Mitt sökande har inte lett till några fynd. Snarare har det fått mig att vittra sönder på ställen som innan var hela. De försvunna bitarna kanske aldrig fanns där. Förmodligen inte. Men jag behöver hitta de för att få ett inre lugn.

Och till det behöver jag lugnet från utsidan.
Stressen får mig att koppla bort det egentliga målet med min resa.

Det är helt nytt för mig det här. Att känna sån trygghet hos någon. Att le från hela hjärtat. Inte av glädje, utan av lycka. Jag vågar inte tro på att den är sann. Verklighet är något som händer andra.

Det är dags att packa klart och åka iväg till syster. Några dagars ledigt från hemmatankar och avstånd från det här livet.