"Det löser sig"

Det tog stopp. Jag visste inte hur man pratade längre och det stora svarta hålet gapade större och större och försökte sluka mig. I en kamp om att inte låta svarta hålet öka paniken försökte jag klämma ut ord, men det blev bara fel. Kom senare på att jag faktiskt inte sagt ett enda ord sedan jag vaknade av att mobilen ringde. 11 timmars tystnad. Total tystnad.

Grubbel om känslor som inte känns som de borde finnas där har gjort detta till en stesoliddag. Ett galet virrvarr av misstankar och obehag skapar mig en egen verklighet när ingen annan berättas för mig. Intryck utanför formar den och sen händer något som drastiskt ändrar hela verkligheten och det börjar om igen. Raka svar och förklarningar lugnar och får det att bli en klarare verklighet.

De dagar när den gråa dammiga hinnan hänger över själen blir framtiden så mycket mer skrämmande än annars. De är dagar då orken behöver näring utifrån. Såna dagar då det inte räcker med en liten klapp på axeln. Såna dagar är ett "det löser dig" bannlyst och kan starta världskrig.

Man kan inte säga så till någon. Det är fel att försöka trösta någon med en sån mening, för vem kan någonsin veta om saker löser sig? Det är bara ett sätt att komma ut en situation där man inte har nåt annat att säga, en flyktväg. Tro mig eller ej, men det finns faktiskt saker som aldrig löser sig. Kanske finns det någon god tanke bakom det hela, men i min mening handlar det mest om att försöka komma ifrån ämnet.

Jag har ett mål. Jag vet vart jag vill komma och jag har någorlunda hum om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det finns olika vägar men jag får välja det som passar mig bäst. Jag har ingen plan B. Jag valde bort de andra vägarna och de har nu bommar och lås på sig. Pappa säger alltid att man inte ska bränna broar efter sig, för man vet aldrig när man behöver vända tillbaka. Den här gången brände jag broarna och får hoppas att vägen leder dit jag vill komma. Kanske blir det någon helt annanstans, men jag vänder inte bakåt igen.

Aldrig mer bakåt igen.