Kan du tro..?

Kan du tro på mig när jag säger att jag försöker?
Finns det en chans att se smärtan utan att ta det personligt?

Förändringar skapar osäkerhet. Den förändrar mig. Allt blir annorlunda, vardagen har förändrats. Nu är det någon som ser ångesten hela tiden. Den där som länge hållit sig borta men som då och då fortfarande tar över mekanismen som kallas jag. Mig. Vilket som. Är inte van vid att behöva visa smärtan för andra, jag har för det mesta tagit den själv, klarat mig egenom det värsta själv. Jag försöker svälja det, tränga undan ångesten, för att inte belasta det fina som finns omkring mig. Det fina som faktiskt gjort att ångesten nu längre inte är en daglig sak, utan mer något som hoppar på mig när jag släpper ner garden.

Lycka är en underlig sak. Den faller inte mig naturligt. Men nu finns den där. Lyckan. Överallt i mitt liv, den värmer mig dagligen. Man skulle kunna sätta ett namn på det, men jag hoppas att en del av det är ett resultat av mitt arbete med mig själv.

Virrvarr av känslor och tankar som snurrar runt.
Kan det vara så att det är såhär det kommer vara? Att jag kommer vakna bredvid den här underbara mannen varje morgon i resten av mitt liv? Jag önskar. Så väldigt. För kärlek som den här upplever man bara en gång. Och den gången är nu.

Titta, hon ler.

Det tar lite tid emellan mina inlägg nuförtiden. På nåt sätt finns det inte tillräckligt att skriva om, även fast det händer så otroligt mycket. I skrivande stund sitter jag hemma med min ögoninflammation och försöker få lite städat, men det går inge vidare. Har inte riktigt hittat motivationen, orken finns där för en gångs skull.

Tiden går till att söka lägenhet och fundera ut vad jag vill göra med mitt liv. Tog tag i sökandet till universitetet, så nu är det gjort. Juridisk grund och fortsättningskurs blir det om allt går som jag önskar. En termin till att bara plugga och jobba på ågrenska, jag tror det skulle göra mig gott. Kunskap har ingen dött av.

Blev av med min plånbok i fredags och någon underbar människa har lämnat in den på polisstationen, så jag får ta mig dit och hämta den. Ger mig hopp om att mänskligheten kanske inte bara är ond. Någon okänd människa gjorde mig denna stora tjänst. Önskar jag kunde tacka personligen.

Senaste veckan har gått mycket till funderingar om förtroende. Kan jag se förbi att mitt förtroende svikits? Ska jag acceptera att jag inte vet om jag kan lita på människor i min närhet? Alla är vi olika och det ska man respektera, men vissa saker kan man inte skylla på personlighet. Vet inte vad jag ska tycka och tro och har inte ork till att försöka lösa något som jag själv inte riktigt har kunnat förstå mina känslor för. Om man inte kan lita på någon med de små sakerna, hur ska man då kunna veta att man kan lita på personen i de stora viktiga sakerna?
Mitt förtroende är inte lätt att få. Tappat förtroende är ännu svårare att få tillbaka.


Livet har bestämt sig för att le mot mig. Jag ler tillbaka, jag låter inget förstöra det här nu.

Jag älskar honom. Den stora kärleken. Min finaste.
På senaste har allt gått så himla fint, vi har det bra. Det är så bra att det blir overkligt. En fantasi som jag haft så länge som plötsligt är sann.

Jag har inte förändrats. Inte tillräckligt. Mitt jag är det samma och det vill jag inte ska förändras, men tankegången, psyket. Det mesta går framåt, men vissa saker verkar bara bli värre. Paranoian. Jävla paranoia. Illamåendet kommer krypande med den och håller i sig tills motsatsen övertygats för mig. Inatt är det extra illa. Ett enkelt litet sms hade räckt.

Helt slutkörd. Jobbat alldeles för mycket mer än vad jag egentligen orkar. Och än är de inte slut. Sen vet jag inte alls vad som händer.

Återkomsten

Osynlighet. Är det ett faktum eller en sinnesstämning? Varför ropar de efter mig när jag inte ens finns? Jag försökte förklara för en vän att jag bara var hennes låtsaskompis, att hennes fantasi var väldigt bra. Hon gick inte på det. Men fortfarande, ibland tror jag inte att jag finns.

Jag har varit dålig på att blogga på senare tid. Huvudet har varit bortkopplat för det mesta, lever hellre i en känslovärld nu. För känslorna är bra. Borde sluta tänka så mycket, sluta analysera varje obesvarat samtal. Ibland kan jag inte ens besvara den enklaste frågan. Hjärnan går på högvarv för att få koppla av.

Det är en tid med mycket nya känslor, tankar och intryck. Jag har aldrig tittat på stjärnorna så innan. Trygghet blandat med rädsla och panik skapar stor förvirrning.
Kanske är det dags att komma ner på jorden igen, sluta sväva. Jag vill inte, jag vill stanna här.

Minnet

Vårpromenad i en värld från förr. En värld som var min. Min barndom, mitt liv. Allt jag visste. Vi gick, mamma pratade minnen. Saker jag inte längre minns.

Minnet har blivit sämre och sämre med tiden. Borde minnas, det är uppenbara saker. Jag känner igen det, men jag känner det inte. Känslomässig minnesförlust. Ställen som varit vardag för mig blir okända, jag hittar inte längre.

Jag hör vad ni säger, jag lyssnar, men ibland kommer jag inte ihåg något av det sekunder efter. Det är hemskt, för jag vill minnas.

Den här världen är inte min längre. Ingen av de vänner som fanns i den här världen delar den med mig längre. Allt det nya är en nyans gråare. För jag minns inte den här världen, varken som vacker eller ond. Det gör mig ledsen.

Jag har raderat mig själv från mina minnen. Tiden bygger på nya, men min barndom är till största delen borta.

Just nu.

Länge sen sist nu.. men nu sitter jag här, med inte så mycket att säga.
Prövningen i engelska B är äntligen över, efter mycket stress. Så otroligt skönt.
Har sökt in på skola och hoppas på att komma in, men det märker vi. Ska söka en skola till, medicinteknisk konsulent/inköpare. Låter intressant. Yes.

Och så har jag fått ett jobb :) Inte ett jättelyxigt jobb, men ett jobb. Börjar imorn. Nervöst, men ska bli kul att se hur långt mina vingar bär.

Iaf. Viktigast. Jag är kär. Upp över öronen förälskad. Och glad. Han gör mig glad ^^ Det ni!

Hon den där Asta.

Jag älskar att höra de jag tycker om skratta. Det värmer mig.

Senaste tiden har varit samma bergodalbana som det varit länge nu. I mig är det inte mycket som förändras, tankarna är de samma. Känslorna är de samma. Ångesten är lika påtaglig som förut, förutom att den inte längre kommer attackmässigt så ofta som förut.
Men det finns nånting mer i mig nu. En känsla av värme. Glädje.

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att le på sistone. Le, sådär med hjärtat och ögonen och hela alltet. Jag. Inte masken. Jag, riktiga jag.

Ibland är det svårt att skilja på mig och masken. T.o.m för mig. Asta brukar jag kalla henne, hon som får ta över när jag inte riktigt orkar. Hon är som ett extra batteri. Jag har lärt henne hur man får ögonen att tindra av lycka, även när insidan är ett totalt kaos. Asta är bra på det sättet, hon kan lura nästan vem som helst. Hon kan övertyga mig om att allting är bra, att allt är på låtsas. Oftast håller det inte länge, jag ser egenom hennes lögner. Asta är min största trygghet och mitt värsta fiende.

Min önskan är att kunna avveckla henne. Har en bra början, jag kan trycka undan henne när jag vill. Det går inte alltid, men oftast. Jag har inte skilda personligheter. Jag har bara ett skyddsnät.

Huvudet går på högvarv. Mycket som ska göras, mycket som ska läras. Det är rätt skönt att ha så mycket att göra att man inte hinner mer att tänka på annat.

Tiden

En kväll som denna, när man inte har något vettigt att göra kan man komma på sig själv titta på bilder från förr. Fastnade vid bilder från en tid som jag ser som ljus.. en tid då jag tror att jag var lycklig. Det var jag inte, det vet jag. Men på något sätt lyckas jag bara minnas de fina stunderna, de stunder då vi skrattade och hade roligt. När livet inte kändes så fruktansvärt.

Tittade på bilder från 2005. Den sommaren var en av de bästa i hela mitt liv. Det var då vi var i Finland och roade oss, vi festade, hade spårvagnssafari och satt i parken och åt kakor. Det var då jag fann nya vänner som visat sig bli väldigt viktiga för mig.

Jag tittade på bilder från 2006. Jag vet att det var en av de värsta tiderna, den tiden då jag var som sämst.. men i bilderna syns det inte. Det får mig att förstå varför det var svårt för folk att se igenom. T.o.m jag har svårt att se igenom mig själv. Och med tiden har skalet bara blivit tjockare och hårdare.

Jag kom inte ens till 2007. Det blev för mycket på en gång. För mycket saknad. För överväldigande. För påtagligt vilka dåliga val jag gjort, det förstår man ju först såhär i efterhand. Hur illa jag behandlade mig själv. Och andra.

Den är underligt hur minnena förändras med tiden. Man får nya erfarenheter att basera sina känslor för saker med. En sak som då kändes så fruktansvärd kan kännas som ingenting nu, för man har varit med om värre. Tiden förändrar allt. Och framförallt, tiden förändra alla. Åren rycker iväg människor ifrån en. Man växer isär, folk dör, flyttar. Det läker med tiden brukar man säga, men ibland tror jag tiden även stjälper och förstör.

Jag saknar min vän. Jag saknar det som fanns då.. som är långt långt borta nu. Det kommer inte tillbaka, det är ingenting som går att bygga tillbaka. Och i bilderna syns förändringen förrän långt efter den hände. Jag förstod först när det var försent.

Kommer på mig själv att romantisera tider då jag var i botten. Jag gör det inför mig själv, i någonslags hopp om att kunna glömma. Det är farligt att rota för djupt i det gamla, man fastnar lätt i det och det blir en del av nuet.

En dag som denna, när hjärtat är lätt och smärtan är på tillräckligt långt avstånd kan man njuta av de fina stunderna man haft. Man kan sitta och fundera vad fotoalbumet kommer innehålla om något år. Jag ska sortera upp bilderna i fotoalbum, gå igenom händelserna en gång till och försöka få pusselbitarna att gå ihop. Sen ska jag lägga locket på det. Jag vill kunna lägga locket på det. Se framåt.

Hon kommer aldrig nå mig.

Det värker. Som en låga i magen bränner det, ilande. Var hos doktorn imorse och de petade och hade sig, det gjorde ont. De tog mer cellprover för att se om jag behöver opereras, om de var något farligt som växer i mig. Nu tar det en månad innan jag får veta. Just nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket, vill bara att värken ska gå över. Var nära på att svimma på spårvagnen på vägen hem, så ont gjorde det. Och jag har hög smärttröskel.

Det har varit några veckor av ångest och stora tankar. Små ljusglimtar här och där, men överlag ett stort moln som hängt över mig. Hela jag har varit ett åskväder. Humöret svänger upp o ner o höger o vänster, jag får ingen kontroll över det. Det kan gå från ett stort leende till förtvivlat gråt på bara några sekunder. Suger musten ur en. Oron förföljer mig i drömmarna också. Mardrömmarna avlöser varandra.

Det finns ett ställe där jag känner mig bra. Där jag kan le stort och känna värme i hela kroppen. I hans närhet har ångesten svårt att nå mig.

Underbara vänner fanns där när jag behövde de. Jag har tur som får ha de i mitt liv.

En vän. Under dessa år har vi skapat en slags tillit till varandra som inte är från den här världen. Frihet att kunna berätta precis vad som helst utan att behöva känna sig underlig. Hon förstår. Hon vet. Och hon finns där när hon behövs som mest. Hon vet nästan allt. Odödliga. Kanske inte på riktigt, men i alla fall för varandra.

För några dagar sen delade jag med mig för någon som betyder mycket för mig. Jag berättade saker som jag skäms för. Kanske gick jag för djupt in på saker, för det förföljer mig nu. Tog en titt i något som borde begravas och aldrig mer talas om. Äckel. Det var inte jag. Vill inte ha någonting att göra med den här människan som gjorde alla de där sakerna, som betedde sig så och sårade människor. Det är inte sån jag är. Vet inte vart hon finns nu, hur långt ifrån hon är. Känner hennes närvaro ibland, som en skugga bakom mig. Hon försöker nå mig, men hon kommer aldrig få tag på mig igen. Aldrig.

We

Det var en fin helg. Kramar och levande ljus, prat och lära känna varandra. Närhet.

Igår glädjedansade jag runt i lägenheten till We med Volbeat. Texten till den låten är så himla fin, den får mig att le sådär på riktigt. Gör mig hoppfull.

"I remember a time I believe was fine
But inside my heart broke down in two
Something inside starts to burn like a fire
And I knew it was you"

Jag log. Jag kan le. Och skratta. Njuta. Vara. Jag kan. Det bara behövs en del för att trigga igång det. Idag känns de tyngre. Jag är orolig och det gör ont i bröstet. Svägningarna gör det svårt att hänga med själv och de kommer som slag i bakhuvudet ibland. Verkligheten sm kommer ikapp eller paranoian som spökar. Ingen som vet vilket.

Prata är bra. Lära känna är bra. Det värmer att se insidan av en person man tycker så mycket om.

Illamående

De går hand i hand, ångesten och illamåendet. Idag har jag inte riktigt kunnat få i mig något ätbart, illamåendet är för påtagligt. Försökte med choklad, jag brukar inte ha några problem med att få i mig det, men det var ingen hit. Inte idag.

Medicinen verkar funka rätt bra. Jag har gått från hetsätare till att nästan aldrig vara hungrig eller sugen på något alls. Utan problem med att sluta äta fast det finns mat kvar på tallriken och utan behov att tröstäta. På gott och ont, jag blev av med ett problem men nu har jag inget kvar. Inget sätt att skrämma iväg ångesten och dämpa illamåendet. Jag kunde kräkas, men det skulle bara vara att skapa ett nytt problem och det behövs inte precis.
Ibland saknar jag att inte behöva bry mig om nya ärr.

Jag saknar tiden då jag åkte ut på havet och lämnade alla känslor hemma. De ersattes ju såklart med nya känslor ombord, men det var inte samma hela tiden. Det var en annan värld med andra människor och andra problem. Man behövde inte stanna upp och tänka. Inte känna. Man kunde bara köra på.

Det är inte bekvämt. Inte hur jag än vrider på det. Inte nånstans. Jag vet inte vart jag vill vara men det är inte här, inte nu.

Acceptans. Distans.

De kändes som förolämningar, sanningarna. De sårade mig, även fast jag länge vetat om de, sällan bara ur någon annans mun. Det tog hårdare än mina egna aningar, för det betydde att någon annan också tänkt det. Blev mer verkligt då.

Jag vill kunna vara jag och bli accepterad ändå, även fast det inte passar in i andras ramar och förhoppningar. Mitt liv har inte gått efter standardramarna, jag kommer aldrig bli en vanlig svensson. Erfarenheter är dock oersättliga, kunskap kommer inte bara ur böcker. Intelligens är inte bara allmänbildning, det kan komma ur förståelse och iaktagelser också. Lärdom från att ha levt, lyssnat och sett människor, från att ha känt och försökt. När ska man kunna skriva det i sitt cv?

Försöker skaffa mig utrymme att vara på. Bara vara. Inte göra, åstadkomma och göra omgivningen nöjd, men att bara få vara. Det känns inte bekvämt, hur jag än vrider och vänder på det. Att sitta här och vara själv ger mig ingenting, det sätter igång paranoian och mal på tills jag blir galen. Att vara runt mycket människor fungerar inte heller för då blir det en massa ångest och känns besvärligt, vilket i sin tur besvärar omgivningen och det är ingen bra sak det heller. Igår trivdes jag, utan brådska och med musik och en trasa i handen. Städa bort märken från då. Vara nu. Och somna i en trygg famn. Beröring. Det känns bra. Som inget annat innan.

Men hon menade att på att inte vara hoppfull. Det kändes som en uppmaning till att ge upp innan man ens försökt, för att slippa besvikelse. Vilken sorts uppmuntran är det? En realistiska eller den nedvärderande?
Jag vet hur jag tog det. "Sluta låta andra trampa på dig" säger de.

Demonerna kommer inte från ingenstans.

Paranoian dansar med demonerna

Det är inte logiskt, hur jag fungerar. Det är inte rättvist och det är inte okej, men det är så det är. Mina föreställningar blir lätt min sanning. Det jag tror är så det är och jag skrämmer iväg mig själv från att ens försöka, för det kommer ändå inte gå, enligt mig.

Det är som att något förföljer en. Det är en mörk skugga som tynger ner och viskar alla onda aningar man har i örat på en och bekräftar allt man är rädd för. Paranoian får en helt ny mening. Den blir en sanning. För mig. Och aningarna försvinner inte. Skuggan drar sig undan ibland, när man ser en glimt av hopp någonstans, men återkommer så fort man börjar tvivla.

Mina demoner. De är bara mina och jag vet inte om jag egentligen kan förklara de. Det jag vet är att de sätter käppar i hjulen för mig i det mesta, de suger orken ur mig och får mig att fly ifrån allting som kunde vara något bra. De hjälper mig förstöra allt det fina och tära ner bra relationer.

Jag hatar de. Det är ett genuint hat som jag aldrig någonsin känt för något annat. Mina sätt att döda demoner varierar med tiden, beroende på måendet i övrigt. Beroende på situation. Jag försöker sluta med alla destruktiva sätt. Demonerna bor i mig och de ska dö. Det finns inga andra sätt än de destruktiva. Demonerna ger sig inte med ett vänligt samtal. De ger sig aldrig.

Jag behöver skrika.

Bitar

Berg- och dalbana. Ena dagen är det fullständig skräck som råder och borrar hål i själen och nästa dag svävar jag på moln. Ångesten har börjat lägga sannan kan fylla tomig och måendet är mer stabilt, även fast det kommer lite svackor då och då. Den där gnagande dygnetruntångesten är knappt befintlig.

Efter noggranna analyser så har jag kommit fram till att det stora problemet länge varit att jag känner mig halv. Oklar. Som ett pussel med försvunna bitar. Ständigt sökande. Bitar som behöver falla på plats för att skapa en helhet. Bitar av mig. Ingen annan kan fylla tomrummet.
Jag har sökt på fel ställen. Mitt sökande har inte lett till några fynd. Snarare har det fått mig att vittra sönder på ställen som innan var hela. De försvunna bitarna kanske aldrig fanns där. Förmodligen inte. Men jag behöver hitta de för att få ett inre lugn.

Och till det behöver jag lugnet från utsidan.
Stressen får mig att koppla bort det egentliga målet med min resa.

Det är helt nytt för mig det här. Att känna sån trygghet hos någon. Att le från hela hjärtat. Inte av glädje, utan av lycka. Jag vågar inte tro på att den är sann. Verklighet är något som händer andra.

Det är dags att packa klart och åka iväg till syster. Några dagars ledigt från hemmatankar och avstånd från det här livet.

"Det löser sig"

Det tog stopp. Jag visste inte hur man pratade längre och det stora svarta hålet gapade större och större och försökte sluka mig. I en kamp om att inte låta svarta hålet öka paniken försökte jag klämma ut ord, men det blev bara fel. Kom senare på att jag faktiskt inte sagt ett enda ord sedan jag vaknade av att mobilen ringde. 11 timmars tystnad. Total tystnad.

Grubbel om känslor som inte känns som de borde finnas där har gjort detta till en stesoliddag. Ett galet virrvarr av misstankar och obehag skapar mig en egen verklighet när ingen annan berättas för mig. Intryck utanför formar den och sen händer något som drastiskt ändrar hela verkligheten och det börjar om igen. Raka svar och förklarningar lugnar och får det att bli en klarare verklighet.

De dagar när den gråa dammiga hinnan hänger över själen blir framtiden så mycket mer skrämmande än annars. De är dagar då orken behöver näring utifrån. Såna dagar då det inte räcker med en liten klapp på axeln. Såna dagar är ett "det löser dig" bannlyst och kan starta världskrig.

Man kan inte säga så till någon. Det är fel att försöka trösta någon med en sån mening, för vem kan någonsin veta om saker löser sig? Det är bara ett sätt att komma ut en situation där man inte har nåt annat att säga, en flyktväg. Tro mig eller ej, men det finns faktiskt saker som aldrig löser sig. Kanske finns det någon god tanke bakom det hela, men i min mening handlar det mest om att försöka komma ifrån ämnet.

Jag har ett mål. Jag vet vart jag vill komma och jag har någorlunda hum om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det finns olika vägar men jag får välja det som passar mig bäst. Jag har ingen plan B. Jag valde bort de andra vägarna och de har nu bommar och lås på sig. Pappa säger alltid att man inte ska bränna broar efter sig, för man vet aldrig när man behöver vända tillbaka. Den här gången brände jag broarna och får hoppas att vägen leder dit jag vill komma. Kanske blir det någon helt annanstans, men jag vänder inte bakåt igen.

Aldrig mer bakåt igen.

Utsläpp

Jag undrar om de är någon som läser min blogg.

Måndagar är alltid lite speciella dagar i mitt huvud. Alltid efter terapin kommer många tankar upp och det blir ett litet inbördeskrig i hjärnan där det dåtida och det nutida krigar om vem som ska få ta över alltihopa, vem som ska styra och vem jag ska vara. Det dåtida kan ses som ett stort svart hål rakt egenom mig.. eller en gigantisk rosa elefant mitt i rummet. Det är något som väcker obehag och frågor hos både mig och alla runtomkring. Det har satt sina spår, som elefanten lämnar en gigantisk skithög, har mina spår satt sig i huden. Och i den jag är nu.
Jag tycker ändå om när folk vågar fråga och kommentera. Det är inte farligt, jag blir inte ledsen av det.

Hon frågade mig om jag skulle vilja dö. Det vill jag inte. Har jag nog egentligen aldrig velat. Det jag alltid velat är att allt det onda ska gå bort. Meningen var nog aldrig att det var jag som skulle dö utan att demonerna skulle försvinna. Hon kallade det en lek med döden. Kanske så, men det enda sättet att överleva på. Ibland glömmer jag bort att jag också är dödlig. Jag dör bara om jag vill. Ibland är jag övertygad om det. Leker man tillräckligt länge med tanken blir det verklighet för en.

Jag har så mycket vilja och så lite ork. Jag vill skapa, göra saker, komma framåt och lära mig nytt. Men. Det går inte. Jag vill göra det och jag försöker, men det går inte. Just nu skyller jag det mesta på medicinen, den drar ut all energi ur mig. Själen mattas ut och blandas ut med drömmar.

Igår var en bra dag. Det kändes rätt på nåt sätt.

Cellförändringar

Du behöver inte oroa dig, står de i brevet från Lundby sjukhus som damp ner brevlådan idag. Dina tester visade på cellförändringar. Du behöver inte oroa dig.

Jag vet inte om jag oroar mig. Det är mest att allting faller på mig på en och samma gång.

I måndags berättade mamma att en god vän till familjen gått bort. Han var inte bara en familjevän. han var någon som jag litade på, som jag berättade saker för. Han hälsade på mig på sjukhuset när jag låg där, det gjorde inte ens alla de jag umgicks med då, de som var mina närmaste vänner. Han firade jul hos oss ett år.
Han hade cancer. Det visste jag. Det hade blivit bättre men kom tillbaka, gång på gång om jag förstod de rätt. Jag visste inte att han låg på sjukhus. Och sen var han borta.

Fyra individer i min omgivning som gått bort sen september.
Och nu har jag cellförändringar.

Han sa alltid till mig att vara den jag är, oavsett vad andra tycker.

Jag går och gömmer mig under täcket och hoppas att när jag kommer ut, så händer något positivt som tar bort iaf en liten bit av allt som gör ont.

090123

Berg- och dalbana. Delux. Det verkar som att medicinen påverkar mig mer än jag någonsin trodde de kunde. Humöret svänger hit o dit väldigt snabbt och huvudet känns tungt. Känsligheten är på max nu. Ogillar starkt när jag blir såhär.. Men samtidigt kanske de ger hopp om att den här medicinen faktiskt funkar.

Varit hos syster i veckan och det var jättetrevligt. Ville inte riktigt åka hem, även fast det är rätt skönt att få sova länge på morgnarna hemma. Där blir de ju inte riktigt så.. sju-åtta är det väckning och jag hade babyjour på natten så jag fick gå upp en gång per natt o mata bebis. Tycker mest det är mysigt dock :)

Har funderat en del på människors reaktioner när man berättar saker för de. En reaktion säger så mycket om ens ställningstagande i saker.. det är väldigt avslöjande. Ibland kanske man tyder signalerna fel, men jag har blivit rätt bra på att notera reaktionerna. Speciellt när det pratas om mitt mående. Det finns många som lyssnar och funderar en stund och oftast kommer med en ganska bra respons till det jag sagt, neutral men omtänksam. Andra tycker hela situationen är jobbig och ändrar samtalsämne. Oftast förstår de inte alls vad jag pratar om, men vet att de nog inte vill veta heller. De situationerna gör mig rätt ledsen, oftast försöker jag skämta bort det sen, för att inte göra personen ännu mer obehagd i situationen. Tycker inte riktigt om att jag gör så, för det brukar inte leda till nåt annat än jobbig tystnad från min sida och att personen i fråga inte har en aning om nånting och tror allt är en dans på sommarängar.. med lite fläckar på.

Jag har ett starkt sug efter vin. Idag ska jag faktiskt dricka för första gången i år.
Min duktighet har inte lett till tillräckligt mycket gott, så jag har ett sug på att ge upp, men jag ska inte. Inte den här gången. Jag ska bara försöka lite till. Men mitt vin ska jag ha, det är jag trots allt värd.

Det värmde.

Mitt hjärta gjorde en ovanlig volt ikväll.

Jag har inte tappat bort äktheten. Det är en bra sak,

Vardagen

Vart kom det här ifrån? Totala tomheten. Den bara hoppade på mig.

Nya mediciner som ska göra mig glader sägs det. Det enda jag ser är en jättelista med biverkningar som kan komma av medicinen. Och det är inga små biverkningar är det heller. Har man otur an man få anorexi, krampanfall eller hepatit. Medicinen som ges när ingenting annat funkar sa läkaren. Tack, jag känner mig så mycket friskare nu. På pappret står det om dagliga vredesutbrott och stark nedstämdhet. Jag vet att jag inte borde läsa de här, för att sätta ord på vad som är fel på en är bara ett sätt att göra det värre på.

I februari vill de att jag ska börja jobba igen. På 25%. Jag har lite blandade känslor om det hela, men försöker se det positiva i det. Människor blir en del av min vardag igen. Min förhoppning är att Ågrenska ska ha nåt till mig, saknar stället. Och att jobba natt.

Viktnedgången går lite som det gör. Jag sköter mig jättebra för en gångs skull men vikten går upp och ner. Har sammanlagt gått ner 2kg de här första 2 veckorna. Det är okej. Är rätt nöjd över hur mycket jag rört på mig det senaste. Moster får ut mig på promenader, det är väldigt bra. Träningsvärken efter karaten gör det dock lite svårt att gå längre sträckor.

Tomheten går inte bort med mat. Den har ingen anledning, ingen grund. Den liknar bara en panik som inte riktigt får lösa ut sig ordentligt. Något gnager. Jag vet inte vad.

Ljug inte för mig. Det gör bara allt så mycket värre.

Promenad

Kanske är det någonslags verklighetsflykt att sova bort en hel dag, kanske är det ett sätt att ladda upp batterierna inför nya saker. Musten har runnit ur. Krassligheten har hållt i sig, kroppen straffar mig för att jag plågade mig själv hela hösten. Jag gav inte mig själv en chans att kurera mig, låta själen vila. Till slut blev det bara för mycket.

Tröttheten är överhängande. Ändå kämpar jag för något nu. Det är svårt när det gamla begäret sätter in och försöker ta över mig. Förstörelse. Intalar mig själv att en gång inte är nån fara. Man bryter inte mönster genom att låta sig själv slinta. Jag får inte slinta den här gången. Det är dags att bli människa igen.

Jag önskar att de kommer ta mig på allvar när jag förklarar problemet för de. Det är inte normalt att ha de såhär. Just nu försöker jag på egen hand, men historian har bevisat att det inte håller speciellt länge. Viljan kanske finns där men det räcker inte. Ibland bryr jag mig bara inte tillräckligt.

Imorgon börjar vardagen för de flesta. Någonstans känner jag en gnutta avundsjuka, för jag vill också ha någonting att gå till. Någon dag ska jag också ha den styrkan att klara av en riktig vardag. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det förr. just nu är det ara inte tid för det. Nu är det dags att ordna upp livslång ångest som inte vill ge sig. Självläkning.

Jag saknar en tid av meningsfulla låttexter.
De finns där, men inte hos mig. Inte idag.

Det är dags att ge sig ut på en promenad. Rensa tankar.

Rädslor

Rädd. Övervägande känsla i vardagen, både här, där, nu och då. Alltid. Rädsla för vad som komma ska, för att det som va då ska komma och bita en i baken innan man ens hinner reagera.

Jag erkänner, jag är rädd. Något som jag aldrig trodde skulle hända har hänt. Och oj så glad det för mig, det får mig att sväva lite på mina egna moln och få hopp om att kanske inte riktigt allt är meningslöst. Kanske inte jag... är meningslös. Händelser i livet som ger en styrka, man ska ta vara på de. Jag försöker, även fast jag är rädd.

För senast det hände var det väldigt kortvarigt. Det var samma scenario. Precis samma. Fast det var en annan årstid. Kanske en annan jag, utan smärtan i färskt minne. Men känslorna är precis samma. Kanske tom lite starkare. Obeskrivligt. Jag trodde inte jag hade det i mig.

Det är okej att vara rädd. Iaf är det det jag försöker intala mig själv. Jag är inte rädd för ingenting, det finns en anledning till allt. Ibland känns det som att jag skulle behöva mer mod. INte vara dumdristig och naov och ge mig in i saker, utan göra det med mod istället, med en plan B i bakfickan.

Jag har ingen plan B.

Rädslor fräter mig inifrån. De stänger in mig i mig själv och tar ifrån mig förmågan att andas fritt. Jag gömmer mig bakom masker och skyller på livet. Försvarsmekanister hit och dit.

Det här handlar egentligen om nåt helt annat.. men...
Sakta har jag börjat förstå mig på all skräckkampanj som bedrivs av diverse olika delar av vårat samhälle.
Man ska vara rädd för att äta stekt potatis och chips, det ger en cancer. Hela tiden pumpar tidningar ut varningar om hur din gasiga mage egentligen kan vara en tumör osv osv. Och det är alltid TUSENTALS drabbade som ingen har en aaaaning och alla med gasig mage springer till vårdcentralen för att leta efter den läskiga tumören som kommer att avsluta deras värdefulla lilla liv.

En gång grät jag på spårvagnen. Det har hänt fler gånger, men den här gången minns jag speciellt. Det var efter att Johanna hade dött och jag satt helt själv på väg någonstans.. Aldrig någonsin har folk stirrat så mycket på mig, som om jag vore konstig. Jag funderade ett tag på om jag av misstag färgar håret gul-grön prickit och såg underlig ut, men nej... de tittade på mig för att jag grät. Och det var inte den sortens undrande blickar som man enligt all logik hade förväntat sig.. nej, det va blickar av skam. Som omfolk nästan skämdes över att se någon gråta.

Är det kanske därför det är så hemsk att bli sårad? För att tårar är så himla förbjudna?

Mörkrädd är jag rädd för det jag inte ser. Det som inte märks, som kan stå inför mig när som helst utan förvarning.

Och fortfarande har jag ingen plan B.